Att se barn som far illa gör så ont. Smärtan är ändå ingenting mot den de själva upplever. Där kan vi alla göra mer för att bryta dåliga mönster och se de som skulle må gott av allas vår kärlek och omvårdnad.
När jag var liten var jag väldigt liten, också till längden. På förskolan hade jag en klädhylla och mitt fack hade satts upp av vuxna. När jag behövde honom låg min nalle där uppe, onåbar högt upp på hyllan. Jag stod nedanför och var ledsen. Den enda som såg mig var tant Ruth. Hon hade dörren till köket mittemot. Hennes leende och värme är ett av mina tidigaste minnen. Ruth gjorde skillnad.
Den som får egna barn har sin egen barndom och sina egna föräldrar som målbilder. Utan något annat som karta och målbild kliver man ut från BB, med en nyfödd inlindad i filtar i sin bärstol.
Jag glömmer det aldrig.
Känslan. Ansvaret. Osäkerheten. Hur ska jag, ensam utan kontroll lyckas ta vara på denna lilla individ – för resten av våra liv?
Det gick bara några veckor så sov ingen i den lilla lägenheten. En gryningstimme drog jag på mig en bärsele, tog dubbla stickade tröjor ovanpå och svepte en skinnrock runt om oss. Det var ännu inte ljust och snön yrde i nordanvinden. Jag stretade i motvinden norrut från Galgberget. Det var just då jag mot världen, omsluten av kylan och ensamheten. Med ett ansvar tyngre än något annat att bära: Ett litet liv som sov i godan ro närmast min kropp.
Efteråt har den motvinden vänts till något fint. Ett minne och påminnelse om att aldrig sluta kämpa. Föräldraskap är något fantastiskt, men ibland behövs stöd och hjälp utifrån. Skolan, vården, idrottsrörelsen, många är arenorna där barn och föräldrar kan fångas upp. När det skaver finns hjälpen, alla kan vi göra vårt bästa för att se och sprida värme. Och att vara en tant Ruth på förskolan. Men också våga slå larm, om vi misstänker att barn i vår omgivning far illa eller att föräldrar behöver stöd.
Som vuxen kunde jag aldrig släppa tant Ruth och vad hon har betytt för mig. Eftersom hon hade ett ovanligt efternamn kunde jag spåra henne och skriva ett brev. Nu är hon död sedan många år, men hennes svar bär jag i en kedja runt halsen: En guldfisk från Kina som hennes son hade köpt. Den påminner mig om både henne och om att vi alla har ett ansvar och kan göra skillnad – för våra egna barn men också för alla andras.