I dag firar Navet i havet i Visby 5-års-jubileum. Sedan invigningen för fem år sedan har Navet i havet etablerat sig som den vitalaste poesiscenen i Norden. De internationella sammankomsterna har rönt uppmärksamhet i hela den litterära världen. Nyligen hade The Times Magasine en stort uppslagen artikel med vidhängande intervjuer om höstens internationella poesivecka. Det månatligen återkommande lokala initiativet Kvarterspoeten har också blivit en stor succé. Skolledare och lärare från när och fjärran har varit här och låtit sig inspireras. Genom byggnadens djärva och banbrytande arkitektur har Navet i havet också snabbt blivit ett av Gotlands främsta besöksmål.
Navet i havet är bara ett påhittat framtidsexempel. Att kultursatsningar kan generera inkomster och goodwill till ön och dess invånare är däremot inget påhitt.
Och sådana satsningar ska vara unika. Att som den 254:e kommunen i landet bygga en multievenemangs-arena (så gott som en kopia av de tidigare 253) är inte unikt, inte särskilt påhittigt eller spännande och inget som ger några extra inkomster. Dessutom; ingen sport får en arena som passar just den sporten! Sönderkompromissat, charmlöst och andefattigt. Titta bara på Globen i Stockholm. Vilken hockeyentusiast vill kolla hockey där?
Om vi har ett bra hockeylag med potential att bli bättre – bygg i så fall en vettigt arena för det laget. Ett hockeypalats med tätt mellan 4 500 åskådare! Och inte en enda loge! Men med en mycket speciell och unik design såväl exteriört som interiört (Sveriges enda hockey-arena byggd i kalksten till exempel)! Eller om man i stället vill satsa på Visby Ladies eller tjejerna i Endres innebandylag – bygg en arena åt det laget – och låta andra vänta. Eller varför inte en helt ny fotbollsarena (så kan man bygga bostäder där Gutavallen i dag ligger).
Satsa på mångfald, inte enfald. Och förresten, sporten kanske ska få vara i fred. Stora sportanläggningar sprider inte några ekonomiska ringar på vattnet till kommuninvånarnas fromma (däremot dras många kommuner med ekonomiska och andra bekymmer på grund av sådana satsningar).
Mer unikt och framsynt är att satsa på till exempel, som i det inledande framtidsexemplet, en poesiscen. Hur många kommuner kan skryta med en sådan? En poesiscen, en basketarena särskilt anpassad för dambasket kanske och en helt unik hockeyarena för ett uppstickande hockeylag, det vore något.
Kulturen behöver sina arenor, sina samlingspunkter. Och de ska vara många och var och en ska tjäna sitt bestämda ändamål.
Det hissar vi:
Elisabeth Ohlson Wallins collage där drottning Silva försöker skura bort ett under mattan sopat hakkors.
Och det dissar vi:
Hovets (och andras) förfasande
(och historieförnekande)
över det vi i dag hissar.