"I juletid blir mänskan god och glad", säger Sunes pappa Rudolf i en älskad julkalender från början av nittiotalet.
- Nej, säger jag.
Jag blir inte glad i juletid. Jag blir förbannad. Får vredesutbrott ungefär varje dag.
Ångestattacker varje advent över allt jag borde ha gjort under veckan men inte hunnit med. Panik när smeten är klar men jag inte kan hitta några formar att lägga den i. Psykbryt när jag försöker pilla in nejlikor i apelsiner samtidigt som min ettochetthalvtåring hänger i mina kläder och skriker öronbedövande då hon inte får provsmaka en nejlika.
Vredesutbrott när julduken och de fina tomtarna inte får ligga på sin plats utan ständigt rabbas med.
Här har jag gjort ett eget jävla tomteland åt er, men ändå ska ni på vuxentomtarna och bråka, skriker jag.
Ja ack och ve. Julefrid my ass.
Ändå blir jag så fasligt upprörd när jag läser insändare, artiklar och debattartiklar om att folk, särskilt kvinnor, borde stressa ner under julen. Strunta i lussebaket.
Lägga fötterna på bordet istället. Ännu mer upprörd blir jag över alla listor där man får tips och råd på hur man latar sig igenom julen.
Råd och tips på tråkiga genvägar till julefrid. Allra värst är det när den äldre generationen ojar sig. Pratar om att det gås till överdrift i dagens samhälle. Herregud, hur var det inte förr?
Man har väl sett "Emil i Lönneberga" och Astrids övriga berättelser om julen förr i tiden. Man har väl hört mormor berätta! Om sju sorters kakor, lussedegar som jäser och jäser, slakt, styckning, grötkokande. Herregud vad man jobbade inför julen förr!
Och jag fattar inte riktigt grejen. För är det ingen meningen att man ska jobba hårt inför jul?
Är det inte det som är charmen med julen? Att kämpa och slita för att sedan, på julafton, kunna luta sig tillbaka och bara njuta av allt?
Veta att skåpen är fyllda, huset städat och ja, allt är perfekt. Och man får ju belöning för mödan hela tiden.
När väl de där jäkla apelsinerna är uppe, Gudrun vad gott det luktar! Och när kolan är kokt, vad gott det smakar!
Kvinnor, var det ja. För de där listorna, undersökningarna och debattartiklarna är oftast riktade till kvinnor. Att vi borde ta det lite lugnare.
Inte slita ut oss så i juletid. Då undrar jag bara en enda sak: hur i helvete skulle julen se ut om alla kvinnor tog och lade fötterna på bordet och lutade sig tillbaka?
Vem skulle hålla brevbärarna sysselsatta med alla julkort? Vem skulle planera julhelgens alla besök och släktmiddagar?
Vem skulle få adventsljusstaken på bordet? Och hur skulle julhandeln se ut? Vad skulle alla affärsinnehavare och handlare säga om alla kvinnor bara sket i att handla julklappar, julpynt och julmat? Vem skulle tänka ut allt? Komma ihåg allt? Planera allt? Männen? Hahahaha! Nej.
Kvinnorna är julens hjältar och det är så fult att vända det emot kvinnorna genom att säga att vi "sliter ut oss för ingenting". Så är det inte. Det är ett jäkla jobb, det är ett viktigt jobb och vi gör det jäkligt bra!
Pengar! Förfaselser över alla miljoner vi i Sverige gör av med under varje december medan barnen i Afrika svälter! Annat var det förr!
Då fick man snällt bli glad för en barkbåt. Och så det värsta, det absolut värsta: när folk säger "och köp nu ingenting dyrt". Och "slösa nu inte upp pengarna på julklappar". VARFÖR INTE? Jag fattar inte!
Hur många gånger om året köper man saker till sina nära? Hur många gånger om året kostar man på dem en trehjuling? En studsmatta? Varför kan man inte, för en gångs skull, få kosta på lite utan att nästan behöva skämmas? Kosta på varandra?
Skit samma i att man blir pank i januari, jag skiter väl i januari när jag har barnens tindrande ögon och jubel framför mig på julaftonskväll? Jag tar hellre banklån för att klara elräkningen i januari än att se mina få fjuttiga paket till barnen bli brädade av mor och farföräldrars eller andras generösa gåvor. Hela jävla året funkar kärlek och barkbåtar bra. Men på julafton, då ska det vara det där lilla extra. Det dyra!