Läser jag den boken igen kan allt förstöras
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så många bokryggar jag har som bidar tid. Ofta lånar jag på biblioteket men att köpa en bok är en kärlekshandling, en lust, som jag då och då bara måste få utlopp för.
Och så vill jag verkligen äga vissa böcker.
Jag har aldrig inför mig själv riktig kunnat besvara frågan "varför?". För, krasst nu, vad ska jag ha dem till när jag en gång läst dem?
Det finns böcker jag tycker om som jag läst flera gånger; som Hemingways "Och solen har sin gång", Camus "Främlingen", de flesta av Lundells böcker, några andra svenska samtidsskildringar, som Per Hagman, men de flesta har jag bara läst en gång.
På landet har jag pappkassar fulla med böcker, många snabba deckare, under en säng och jag har tänkt läsa om en del men också att jag ska skänka dem till Röda Korset, men - det gör ju så ont att göra sig av med böcker.
En gång gick jag skrivarkurs på en folkhögskola med högklassiga handledare och gästlärare som Tomas Tranströmer, Sun Axelsson, Stig Larsson och Katarina Frostensson.
Där försågs jag med verktyg och utlånade knep för hur en historia kan berättas, hur stämningar kan byggas, hur gestaltningar kan göras levande, hur läsaren känner smaken och lukten av saffran och te.
Verktyg som jag sedan dess förtvivlat försöker lära mig handskas med.
Jag har ingen relation till Vilhelm Moberg, för mig är han en rolig gubbe som jag sett i svartvita tv-repriser; ett par buskiga ögonbryn och en knuten näve.
Men när jag hittade romanen "Utvandrarna" i mina föräldrars bokhylla och började läsa den så förändrades inte mitt liv, men det fick mig att så småningom - när jag storögt och andlöst tagit mig igenom de 1000-sidorna och de fyra delarna i hela utvandrar-eposet - bestämma mig för att den här berättelsen läser jag aldrig igen.
Berättelsen om det enkla småländska folket som blev nybyggare i Amerika gick med full kraft in i hjärtat med sitt språk, sitt skildrade livsöde och sina återhållsamma men också starkt ropande bilder.
Jag är en sån som aldrig gråter men när jag närmade mig slutet på sista delen, "Sista brevet till Sverige", klumpades det i halsen; jag måste lämna den här världen nu, dessa lika varmt som briljant snidade männsikoöden, tack för den tid jag fick med er.
Jag vågar inte utsätta mig för risken att läsa den igen, risken att därmed förlora något storslaget och varmt.
* * *
Förra veckan skrev jag om en film, nästa vecka sista delen i den här spaltsviten: om en hjälte.