"Låt ingen jävel sätta sig på dig"
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara babblar på om hur livet är och vad han eller hon gör och sen blir det tyst. Jag får ingen fråga. För personen läser ju mina krönikor och tror sig där igenom veta precis hur jag har det och vad som händer och vad som hänt. Ingen mening med att fråga, när man redan tror sig veta allt.
Ibland får jag mail från folk som berättar om sina liv och problem för mig. Som genom att ha läst mina krönikor fått den bilden av mig att jag skulle vara en sån person som är bra att prata med. Andra läxar upp mig. Skriver eller säger att jag är ju så eller jag tycker ju så. För de tror de att de vet allt om mig. Eftersom jag gör precis likadant själv med skribenter jag följer så fattar jag ju grejen. Men lite underlig är den.
En annan konstig sak hände mig förra helgen.
En mycket kraftigt berusad ung man kom fram till mig och sa att jag var värdelös. Att han hade läst ungefär fyra av mina krönikor nu och att alla hade varit lika dåliga. Det hände ingenting, tyckte han. Av detta drog han sedan slutsatsen att det bästa vore om jag slutade skriva krönikorna helt.
Då sa jag att det var ju tråkigt att han tyckte så, men att det som tur var finns i alla fall en del andra som ändå tycker att det är kul att läsa mina texter. Att jag får ganska många glada mail och att min chef än så länge inte sagt något om att nu är tiden förbi fru Persson.
Då blev han irriterad, den unge mannen. Tyckte att jag var pinsam som försvarade mig. Han hade ju redan sagt som det var! Att jag var värdelös! Att jag borde sluta skriva! Han tyckte ju så och därför var det bara så.
Det läskiga var att han verkade förvänta sig att jag skulle hålla med. Säga "ja, jag är ju ganska värdelös" och "ja, jag kanske ska ta och lägga ner nu". Att jag inte alls skulle stå upp för mig själv.
Han förväntade sig att jag skulle låta honom sätta sig på mig utan att göra motstånd. Men tyvärr, lille vän, där kom du till fel person.
Jonas Gardell säger: "Låt ingen jävel sätta sig på dig. Låt dem gärna sätta på dig. Men låt ingen jävel sätta sig på dig". Dessa ord har jag tatuerat in i min själ och jag ska hjärntvätta mina småtjejer med demsamma. Kritisera gärna. Men förvänta er aldrig att jag inte säger ifrån när ni går för långt. Någon jävla stolthet ska man ändå ha i kroppen.
Någon skrev att mina senaste krönikor varit för politiska för att passa som krönikor. Det tycker inte jag. Politik är vad jag går och tänker på om dagarna just nu och därför blir det som det blir. Krönikorna speglar ju vad jag tänkt på under veckan som gått. Jag tycker det är kul och intressant med politik och dessutom sjukt viktigt. Jag tycker inte att politik bara hör hemma på ledarsidorna. Som sagt, det privata är politiskt.
I veckan har jag tänkt en massa på SD. Sverigedemokraterna. Som gjorde en reklamfilm så öppet rasistisk att den stred mot en hel hög med lagar i detta Svea rike.
Om Sverigedemokraterna någonsin haft en tanke på att försöka framstå som icke främlingsfientliga kanske de inte skulle ha gjort en film där några kvinnor i burka jagar en svensk gammal tant. Och jag som precis hade tänkt skriva en krönika om att sverigedemokrater inte alls är sådana monster som de framstår som i media, kom helt av mig. Nej om jag vore sverigedemokrat så skulle jag skämmas.
Samma sak med LO. Ni har väl sett affischkampanjen?
Den där kända politikers ansikten tryckts upp på skitstora papper och rakt över ansiktena på politikerna från Alliansen står det ord som "dunderdumt" och "megafel". Över oppositionens ansikten står "megabra" och "dunderrätt". Jag tycker inte att man gör så.
Hur kul är det för till exempel Maud Olofsson att tvingas gå förbi busskurer som tapetserats med hennes ansikte och ordet "dunderdumt" samt en liten text som beskriver hur mycket fel den här kvinnan har gjort. Hur fan förklarar hon det för sina små barnbarn? Nej jag tycker det är fulspel. Elakt. Som att säga till någon att den är värdelös.
Så gör man inte!