Kläder har mening endast i samband med den kropp de hör till. Hur skakande avslöjar de inte sin hjälplösa osjälvständighet på klädgalgens ad absurdum reducerade människofigur, hur stumt kan de inte protestera mot provdockans klumpiga hjärtlöshet."
Citatet är från den danske konstpedagogen, kommunisten och hedersdoktorn Rudolf Broby-Johansens fantastiska bok "Kropp och kläder - klädedräktens konsthistoria", från 1954. Den är filosofisk, faktaspäckad och torrt humoristisk, med numera politiskt inkorrekta rasbetraktelser.
Kropp och kläder, alltså. Och Broby-Johansens tes är att om man vill veta något om kläder, måste man först ta reda på vad de döljer. Då talar han inte om kropp.
Nej, enligt honom är modehistorien "de fromma bedrägeriernas och självbedrägeriernas, de medvetna och omedvetna villfarelsernas och vilseledningarnas, de beräknade och oberäknade, de orimligaste dårskapernas historia".
Framför allt, menar han, en historia om förhållandet kvinna-man. Om kärleken och kampen mellan könen. "Hur fint avslöjas icke det ena könets natur genom att dölja det andras!"
Han menar att det klädhistoriskt skräddats en outtalad, maktförskjutande pakt. En där kvinnan låter mannen framstå som ett starkare kön - och mannen låtsas som att han inte vet att det inte är sant.
Ett tyst samförstånd, klätt i tyg, form och funktion. För att det är lugnast så, i krig och kärlek.
Kanske allra helst i en västvärld där mannen allt mer sällan får bevisa sin manlighet i just krig..?
Nå. Anatomin till trots, får mannen bära byxorna. De får nämligen hans ben - och därmed själva människan, att verka lite mer solid, stark och trygg. Och kvinnan får bära kjolen. Den som gör henne lite mer öppen och oskyddad. Lite mer... tillgänglig. Och därmed i behov av beskydd. Av beskyddare.
Under århundraden och -tusenden vävs detta tysta samförstånd samman, så subtilt och så självklart, att det med tiden bildas en egen sanning. Som får oss att glömma. Och börja tro att det är som det är sagt och gjort och sytt - att byxor döljer ett starkare kön.
Begreppet matriarkat - kvinnovälde - myntades förresten av schweizaren J.J. Bachofen, som forskat och fascinerats av amasonerna, de forntida krigskvinnorna. I Broby-Johansens bok "citeras" en av dem:
"Det är kvinnan, inte mannen, som bestämmer. Hon är handen, han alltid redskapet. Hon ger befallningar, han utför dem. Är det kanske inte kvinnan, som väljer mannen och besegrar honom med sitt väsens sötma och doft och befaller honom att lägga sig och rygg och ridande på honom som en vildhäst, som hon har tämt, tar ut sin glädje av honom, och när hon så har gjort, lämnar honom där som en död?"
Nå. Bachofen kanske inte var det största sanningsvittnet. Men ändå. Ibland är det bra att minnas att det inte alltid varit mannen som, ens imaginärt, burit byxorna. Och om att modet faktiskt förändras...
****
Bäst just nu:
Kvinnor. Kom ihåg din inre amason. Med eller utan kjol.
Män. Kom ihåg att det är vad byxorna döljer som räknas. Bildligt talat. Mest.
Broby-Johansen. Näst på tur, hans "Striden om byxorna" och "Varför har vi kläder på oss?".