Låt våra tösaungar vara ifred
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men nu! Nu har dottern nått den magiska åldern av två år. Dessutom har hon ljusa lockar och stora blå ögon. Och nu plötsligt, tycker samhället att det börjar bli dags att låta lillan förstå att hon faktiskt inte alls är någon människa. Hon är ju en prinsessa! Ty plötsligt överöses vi med rosa och prinsessrelaterade presenter och leksaker. Halsband, prinsessklänningar, prinsessböcker, smyckesskrin och dockor. Tycker alla att min dotter ska leka med nu. Tyvärr tycker inte jag och hennes pappa det, så allt eftersom presenterna rullar in, så stoppar vi undan. Till senare. Eller till aldrig någonsin.
På posten kommer kataloger från leksaksföretag som, så fint, har delat in sina kataloger i olika färger. De rosa sidorna är till för småtjejerna. Där finns det just dockor, hushållsmaskiner i minivarianter, barbies och mjuka nallar som lilla prinsessan kan krama och gosa och gråta ut i. På de blå sidorna finns saker för alla små coola pojkar. Bilar, traktorer, låssasvapen, tv- spel, bilbanor och allt annat som en liten pojke behöver för att bli en riktig man.
De säger att alla flickor förr eller senare kommer i en period då de bara vill leka med dockor och ha på sig rosa kläder. Då de vill "vara fina" och få uppskattning för sin söthet. Jag säger att det är skitsnack. Min dotter har aldrig bett om att få ett halsband. Min dotter har aldrig bett om att få klä ut sig till prinsessa. Däremot har andra bestämt att hon ska klä ut sig till prinsessa. Andra har köpt halsband och prinsessklänningar åt henne. Och hon har såklart blivit jätteglad. Hon blir glad när hon får en ny spik att spika i sina brädbitar också. Ge henne tre små stenar eller en barkbit och hon blir världens lyckligaste unge. Men kom fan i mig inte och snacka om att hon, bara för att hon är tjej, hyser ett fysiskt och biologiskt begär efter att få klä sig fin och leka destruktiva lekar.
För destruktivt är just vad jag tycker att det är. Det är destruktivt att lära tvååriga tjejer att klä sig "fina". Att lära dem, redan nu, att de inte riktigt duger, men när de sätter på sig det här fina halsbandet och den här rosa prinsessklänningen så kommer alla att ge henne uppskattning och uppmärksamhet och berätta för henne om vilken söt liten prinsessa hon är.
Det är destruktivt att uppmuntra småtjejerna att sitta inne och leka med dockor och baka kakor, medan småkillarna är ute och klättrar i träd och lär sig skjuta slangbella. Det är destruktivt för småkillarna också.
Könsroller överhuvudtaget är destruktiva och jag tror inte på dem.
De säger "låt dem vara som de är, vem är du att bestämma över vilken människa din dotter ska bli". För det första: Jag är mamman. Min sambo är pappan. vi bestämmer över våra barn. För det andra. Ni gör ju precis likadant själva, när ni prackar på era (och mina) barn de här könshänvisande sakerna. När du köper en prinsessklänning till din dotter, innan hon ens har bett om det, så är det du som bestämmer. Visar henne vägen.
De tycker synd om min dotter. Precis som de tyckte synd om henne när vi inte tillät socker. De tyckte synd om henne för att vi försökte undvika ett tidigt sockerberoende och framtida övervikt. De tycker nu synd om henne när vi försöker undvika framtida ätstörningar och ett passivt beteende. Ja. Stackars, stackars barn. Stackars barn som inte får ge sig hän sitt biologiska begär efter att få leka med dockor!
Det är i alla fall vad folk tror, så fort man börjar prata genus och barn. Att vi bara låter vår dotter leka med bilar och traktorer och lära sig karategrepp. Så är det naturligtvis inte. Hon får leka med "tjejsaker" också, såklart. Dock uppmuntrar vi henne lite extra när det gäller de typiskt manliga grejerna. Närstående och samhället kämpar ju redan så hårt för att göra henne till kvinna, så därför ger vi en extra push för allt det andra.
Jag säger inte heller att vi själva alltid är konsekventa. Ibland blir jag nästan mörkrädd för mig själv när jag kommer på mig själv med att vara lika jäkla inskränkt som många andra, på vissa plan. Men vi försöker, i alla fall.
Och det kan väl vi få göra? Alla ni andra får göra precis som ni vill med era söner och döttrar och pracka på dem precis vilka könsroller ni vill. Men låt våra tösaungar vara ifred är ni snälla.