Samma dag som formel 1-säsongen drog igång i Australien stod jag i pole position på Fårö-färjan, tog starten sen när bommen gick upp och fick en grå Ford metallic i backspegeln.
Det var en dag då allting vänt. Lätt regn i luften, men värmen, en aning av värme, äntligen här. Med en tjock tröja på behövdes ingen jacka.
Lika fantastiskt varje år, att det vänder. Ljuset i sinnet, som det behövs efter allt mörker.
Rutan fejades av intervalltorkarna när vi passerade den stora lammgården på höger hand, sen kyrkan där Bergman ligger, Kutens bensin och så vidare åt fyren till.
Allting ännu tyst och stilla innan sommarens turister ställer sig i förturskön och sedan trycker gasen i botten med box på taket.
Vi öppnade hänglåsen till bodarna vid stugan där vi baxade in sommaren i fjol. På golvet den fina sanden från stranden; badbollar, bastmattor; en trädgårdsmöbel som sett bättre dagar.
Vi lät dem stå, kanske bär vi ut dem nästa gång. Det kan ju komma mer snö, april kan lura oss vart den vill.
Jag plockade fem hinkar kottar bland barren på tomten med vetskapen om att en stormpust räcker, sen är arbetet ogjort. Jag bar in ved för nästa gång kanske vi stannar över natt och i radion pågick arbetet i Kebnekaise-massivet; så många familjers förtvivlan och fasa som vilar i otillgängligheten efter flygplanskraschen där.
Det är något med färgerna. Det dova; det bruna, grå, gröna, gula. Lukten av jord och förväntan, tystnaden innan fåglarna flyttar in i holkar och skrymslen.
Dottern kastade frisbee, sonen var kvar i stan, hon jag bor med plockade nedblåsta grenar och jag kokade en kastrull korv sen som vi åt med bröd och övervintrad ketchup.
Det var en dag i livet och på Albert Park vann Jenson Button hörde jag i Radiosporten, trots att han startade tvåa. Lewis Hamilton som stod på pole pallade inte trycket och vart Metallic-Forden tog vägen vet jag inte, kanske svängde den av redan mot Lansa.
Vi gav det några timmar, rensade smått och öppnade stort våra hjärtan och när vi for hemåt igen drev dimman in över hedarna där lammungarna snart ska busa runt.
Nere vid Broa låg tjockan tät över sundet, vi kurade i bilen och plötsligt, bara några meter framför oss, dök den gula vägfärjan upp som ett svart spökskepp och runt om oss där ute - nära och långt och längre bort - pågick alla parallella liv.
Hon jag bor med körde, jag slumrade en stund i passagerarsätet, på kvällen tog vi en het bastu innan söndagssoppan.
Det var en sådan dag. Ett äventyr, ett mysterium, en gåva.