3 september
Begravningsentreprenören Harri i Åbo har jouren och när som helst kan telefonen ringa.
Min mc-resa genom Sverige och Finland är snart slut. Nästan tre veckor och några hundra mil har det blivit.Trött, skitiga våta kläder, några kilo lättare, nackspärr.
En fantastisk resa.
Det är många som frågar varför jag egentligen gör en sån här resa. Vid min ålder och dessutom på motorcykel. Mitt standardsvar är att jag samlar material till en ny bok och kommande föredrag.
Men jag reser också för att jag ibland måste få komma hemifrån. Uppleva något annat, förverkliga drömmar och försöka hitta något slags svar på vem jag egentligen är. 73 år, nyskild, halvpank och alldeles för orolig för att slå mig till ro och vara helt nöjd med livet. I morgon kanske jag ligger där. Ett fall för Harri.
Då är ju allting annat för sent.
I förra krönikan lovade jag att komma med ett svar på varför äggulor är så olika gula.
Magnus Bolin på Gotlandsägg mejlade:
1. Hönor som går utomhus och äter gräs värper ägg med starkt färgade gulor. 2. Köpäggens gulor håller 8 på den så kallade Roche-skalan, vilket är standard på svenska ägg. Hönsen matas med luzernmjöl, tagetesblomsmjöl eller paprikapulver. För att komma upp till 12 på samma skala får hönsen ett speciellt algmjöl. 3. Utländska höns matas med kemikalier för att färga gulorna nästa orange. Kemikalier i hönsfoder förbjöds i Sverige redan på 80-talet.
Från ryska gränsen i öster sträckkör jag mot Åbo för att 1. Besöka Per och Regina Hök i Åbolands skärgård. 2. Stanna till i Pargas. 3. Ta färjan till Stockholm.
Per Hök och jag är födda samma dag och gick i samma klass i folkskolan i Slite. Nu bor han i Göteborg, men en stor del av sommarhalvåret tillbringar han och Regina i ett underbart hus dit inga vettiga vägar bär. Vi badar bastu och äter nyfångad abborre. Per pratar göteborgska och kan inte kasta varpa, men är förlåten för han flyttade från Slite när han var väldigt ung.
I Pargas, som efter andra världskriget blev vänort till just Slite, har Nordkalk sitt huvudkontor. Det har skrivits en hel del i den finska lokalpressen om protesterna mot den planerade kalkbrytningen i Ojnareskogen. Folk tycker det är lite märkligt att Nordkalk är så angelägna om att få igång brytningen just nu när fabriken i Pargas, enligt uppgift, minskar sin egen kalkbrytning sedan företages största kund, ett stort stålföretag, gått i konkurs.
1954 gjorde jag debut i Slite IF:s A-lag i fotboll. Vi åkte till Pargas och spelade en match mot Pargas IF. Jag minns deras spelare som bistra farbröder med mörk skäggstubb, krigshjältar från andra världskriget. Vi förlorade med 5-0 och jag fick knappt röra bollen.
Och tidigt på lördagsmorgonen ringer Harris jourtelefon. En man har klämts till döds mellan ett lastbilsflak och en lastbrygga. Harri kränger på sig sin svarta tjänstekostym och skyndar i väg.
Och jag som har motorcykeln inlåst i begravningsbyråns garage!
Men Harri hinner hämta den döde, lämna av honom på byrån, låsa upp garaget och ledsaga mig till färjeterminalen. Han före i likbilen och jag efter på motorcykel.
Jag är på väg hem.