Det som sades sades under en glädjeyr mössa, men de där orden på Wisby strands balkong förra fredagen har ännu inte riktigt lämnat mig, kanske gör de det aldrig.
Det var glatt och ystert, det var inte så lite studentshow inför väntande skyltar och ballonger ty balkongen är en scen och många av de korta studenttalen, vrålen, var förstås för att försöka roa.
En av rösterna meddelade i micken att skolan varit pest, att de inte lärt sig ett skit och kanske skulle någon lyckas i livet men det troliga var ändå parkbänken. Ungefär så.
Ett sätt att skämta och ta plats, så klart, och så får det förstås vara, i studenttider är allt en klackspark, allvaret kommer i sinom tid.
Det är just det som gjort att de där orden etsade sig in redan där och då. Att livet faktiskt händer. Att det inte finns garantier för någonting alls. Olika går vägarna mot framtiden även för de som växte upp ihop.
Jag tänker på mina skolkamrater. Några av dem finns kvar i mitt liv och många gick det bra för, andra har försvunnit i glömskan och för några få gick det mesta snett.
På avslutningsfotografiet sitter vi leende, fyllda av förväntningar, förhoppningar, mål och drömmar.
Inget är så ödesmättat som ett fotografi, vilket som helst, när vi vet vad som sedan hände.
På restaurangen där jag åt i söndags raljerade gästerna vid bordet intill över den stora lokala nyheten att en student omkom under firandet när ”400 drunknar i Medelhavet”.
Osmakligt, så klart. Som om sorgen skulle vara mindre värd ju färre som rycks bort.
Sorgen slår alltid hårdare ju närmre den kommer. När det svårbegripliga kommer tätt intill påverkar det förstås en hel familj, en hel släkt, ett helt sammanhang och förstås ett helt lokalsamhälle.
Men jag vet inte, kanske klagar de aldrig över skoskav. Och kanske borde de inte äta, bordsgrannarna, med tanke på hur många i världen som svälter. Och varför skriva om vattenbristen på Gotland när det är så mycket torrare i Afrika.
Historien upprepar sig alltid, även de delar vi helst vill vara utan. Glädjen och sorgen, döden och livet, går hand i hand, nära, och långt här-ifrån.
Vi känner alla eller känner till någon som ryckts bort för tidigt. Det verkliga blir riktigt verkligt först när sorgen går att ta på och äter sig in.
Tre dagar efter studentolyckan ringde min äldste vän och berättade att han blivit farfar. Hans lycka var och är utanpå allt.
Där ute rullar livet vidare, som alltid. Färjorna lägger ut, gräset gror och vågorna häver. Men ändå slår solen varje dag in på ett nytt sätt och i en del familjer blir det aldrig mer som det varit.