Det är vinter, vitt av snö och rätt så sent på kvällen. Vi barn borde nog egentligen sova. Och både jag och min storasyster har pyjamasar på oss när mamma packar in oss bak i bilbarnstolarna på vår orange Volvo 245, en ”Televerkare”. Vi ska hämta upp min pappa, Peter Daun, som slutat sitt arbetspass på Gotlands Allehanda. Han jobbade sent under en period, var det som kallades för "släpreporter" på GA. Redaktionen på Broväg upplevde jag då som enorm och lite mystisk.
Det kanske såddes något där och då, det vet jag inte. Min pappa, han hade i sin tur också växt upp med en pappa inom de redaktionella väggarna. Min farfar, Folke Daun, gjorde närmare 30 år inom de redaktionella väggarna och var annonschef på Gotlänningen och blev sedermera försäljningschef på Gotlands Tidningar. Även i sin kommersiella yrkesroll hade han ett otroligt öga för det skrivna ordet och en respekt för det journalistiska yrket, fram tills att han gick bort 95 år gammal 2014.
En tidigare medarbetare på Gotlands media – Ann-Caroline Berglund – lyckades faktiskt med bedriften att arbeta med alla tre generationer Daun, innan hon själv gick i pension 2020. Svårslaget!
Pappa jobbade på ”Allehandan” mellan åren 1985–1994, en tid som jag vet starkt har präglat honom – och gör än i dag. När han lämnade sin tjänst på GA övertogs den av en riktig GA-kändis, nämligen Eva Klint Langland.
Själv fick undertecknad efter två härliga år på sportredaktionen, i september 2021, erbjudande om en fast anställning på Gotlands Allehanda. Och som av en tillfällighet, eller kanske ödet, fick jag ta över efter just Eva Klint Langland. Cirkeln sluten och jag fick på något sätt överta min pappas gamla tjänst, nästan trettio år senare.
Vad betyder då våra tre generationer för Gotlands Allehandas 150-års jubileum? Till att börja med så täcker ju min pappa och jag bara upp tio år av tidningens totala 150 år, eller dryga sex och en halv procent av GA:s totala liv.
Det finns ändå något i det tycker jag. Även om till exempel min kollega Per Leino och hans far Risto Leino gemensamt kommer upp i en ansenlig mängd år tillsammans de också. Men kanske kan den som skriver artikeln om GA 200 år gå tillbaka och titta på alla dessa artiklar som författats över åren och se att vi alla har varit med och bidragit under alla år.
Jag skriver inte om samma saker i dag som min pappa gjorde under sina första år där på 80-talet. Däremot finns en värdegrund och ett förhållningssätt till hela journalistiken som sådan kvar.
Därför är det kanske inte så konstigt att den som jag diskuterar mest nyheter med är min egen pappa. Vi liksom hamnar där oavsett vad vi pratar om – i träsket av nyhetsvärderingar, vinklar, rubriker och tips. Precis på samma sätt som min pappa förde exakt samma samtal om nyheter med min farfar.
Det i sin tur tycker jag säger något om hur journalistiken spänner brett över generationsgränserna. Vare sig du arbetade i början av 50-talet, eller om du skriver en artikel från regionfullmäktige 2022, så är det skrivna ordets värde precis lika starkt – nu som då.
Jag har fått möjligheten att jobba lite extra med att uppmärksamma Gotlands Allehandas 150-årsjubileum. Dels har jag fått skriva den här texten, och dels har jag fått arbeta med en artikel om där GA gjort skillnad och där jag intervjuat en docent i medie- och kommunikationsvetenskap. Det gav mig perspektiv. Jag har lärt mig massor från olika GA-artiklar som har gjort skillnad. Där mina kollegor och journalister som arbetat här tidigare använt sin yrkesroll för att avslöja, lyfta fram eller problematisera olika ämnen i mängder av högkvalitativa artiklar under åren. Genom min intervju med medieforskaren Carina Tenor, vid Karlstads universitet, förstår jag mer om vikten av lokaljournalistiken över hela Sverige och att den faktiskt är på väg tillbaka, enligt henne.
Och jag väljer att tro på det. Det finns massor av obehagliga krafter som sveper fram över Gotland, Sverige och Europa just nu. Och fria medier är hotade. Internet har blivit en enda stor åsiktsdamm utan kontroll, där drev och uthängningskampanjer kan ske utan en ansvarig utgivares vakande öga. Allt det är såklart hemskt och fel. Men det är inget nytt.
Därför måste vi som mediehus och tidning bli ännu bättre. Vår affärsmodell håller inte och vi måste bli lyhörda gentemot exempelvis en yngre målgrupp som vi i dag, faktiskt, missar. De behöver den lokala journalistiken lika mycket som alla andra, men de nås inte av vår journalistik i dag. Tyvärr kan jag räkna på en hand hur många av mina vänner i 30-årsåldern som har en prenumeration på en dagstidning. Det är skrämmande.
Men jag tror och hoppas på lokaljournalistiken. Jag tror på makten som kommer med den och kraften den har att påverka. Jag är också stolt att få vara en del av den och lovar att göra allt i min makt för att fortsätta representera den.
Därför säger jag både tack GA och grattis GA.