Lucia är pappa för mig också
Foto: Jonas Ekströmer
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu finns det sångprov och intervjuer från alla luciakandidaterna på helagotland.se!
Mina många luciafunderingar genom årens lopp fick mig slutligen att undra om jag egentligen vill ha kvar luciatraditionen alls? Gillar jag lucia? Vad är lucia bra för egentligen?
Jag tror, att högtiden lucia, i skolorna, är lite av en pina för många tonårstjejer varje år. För dem som inte blir valda, menar jag. För dem som inte blir röstade på. Kanske inte ens nominerade.
Själv minns jag i nian på den skolan jag gick på då.
Några veckor innan lucia kallades alla nior samman. I bänkrader framför en stor scen satt vi och så fick den som ville nominera de tjejer man kunde tänka sig som lucia. Jag och cirka 15 andra tjejer blev nominerade och fick alla gå upp på den stora scenen och ställa oss i rad. Framför alla de andra. Så att alla skulle kunna granska oss rejält innan de lade sin röst.
Sedan gick musikläraren fram till oss i tur och ordning. Vid varje tjej stannade han och frågade "vem vill se Anna" som lucia? Så fick alla rösta med handuppräckning. Och Anna fick snällt stå kvar på scenen och se hur många som valde henne och hur många som inte gjorde det.
Det var jag och alla de snyggaste tjejerna på skolan. Jag och alla de små, smala tjejerna med glänsande hår och killar i drivor efter sig.
Jag vann med 32 röster. Tvåan efter mig fick 7 röster. Många fick ingen röst alls.
Jag vann för att jag sjöng bäst. Och troligtvis för att jag var längst också. Men mest för att jag sjöng bäst av alla. Trots att vi inte fick avlägga något sångprov där på scenen så visste alla redan det. De hade hört mig tidigare. Och allt blev jättefint och bra och jag sjöng solo och mormor grät, men ändå kunde jag aldrig riktigt komma ifrån det där som de där coolaste killarna låssasviskade helt öppet inför mig, straxt efter att jag hade vunnit: "hon vann för att hon var fulast". Bedömd.
I sexan röstade vi alla anonymt på lappar. Det var lite bättre. Dessutom var beslutet enhälligt det gången, så jag tror inte någon blev besviken. Jag fick alla röster utom min egen.
I gymnasiet var vi unga och arga och gjorde själva ett alternativt luciatåg. Sångerna, de skira stämmorna och rollerna var traditionsenliga. Men lucian hade randiga strumpbyxor, kortkort lucialinne och svart kajal runt ögonen. Själv var jag stjärngosse med nitbälte runt midjan. Luciahögtiden förlorade sitt allvar och var nu bara roligt och mysigt.
Lucia är pappa för mig också. När jag var liten hade vi en liten tradition, han och jag. Varje luciamorgon gick vi upp tidigt, ofta bara han och jag och satt och såg luciatåget på tv, käkade pepparkakor och han sjöng med i Hosianna Davids son om tåget levererade den. Ofta blev han även lite rörd. Och sen gick han ut i lagårn och jag åkte till skolan, full av luciastämning och pappastämning. Det var fint.
Jag kommer fram till att jag gillar lucia. Gillar sångerna, myset, stämningen. Lucia är nästan jul. Lucia är sång och ljus och värme och ljuvaste frid. Kanske är sången viktigast av allt. En person som sjunger bra, har ofta automatiskt en fin utstrålning, har jobbat på sin utstrålning. Och även om jag tycker det är tråkigt att det alltid i sammanhang där unga tjejer medverkar, ska röstas och bedömas, tycker jag att det blir en helt annan sak när vi nu har fått sångprov att tillgå. Det blir en tävling av helt annan rang. Nu kan tjejerna öva för att vinna. Nu spelar smink och perfekta leenden mindre roll. Nu är det talang som gäller. Och det värmer mitt hjärta. Jag har redan röstat. På den vackraste sångrösten. Lyssnar man noga på alla kandidaterna så hittar man henne där, hon med det lilla extra i rösten. Rösta på talang ni också!