Lugn - det finns ett liv efter snön
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och det vart... något flimrande, flämtande... jo vänta, nu händer något! Hurra, det vart ett blekgrått lysrörssken!
Om Gud använt sig av lågenergilampor skulle hela skapelseberättelsen sett helt annorlunda ut. Aldrig att han hade lyckats skapa världen på sju dagar i det unkna ledljus man får av dessa usla ursäkter till lampor. Det hade tagit gubben minst en månad, och vid det laget hade han säkert hunnit komma på bättre tankar och byggt nåt helt annat än det universum vi känner till.
Jag är sådär lagom svenskt miljömedveten. Jag sorterar sopor mer av snålhet än av omtanke, men jag gör det. Jag återvinner batterier, pantar burkar, sorterar glas i färgade och ofärgade igloos (och kan aldrig låta bli att försöka krossa flaskorna med flit när jag trycker ned dem med våld genom hålet) och jag kastar plast i en särskild tunna.
Men aldrig att jag kommer gilla lågenergilampor. Jag skulle hellre betala den extra hundralapp det kostar om året att ha vanliga, hederliga förtiowattare i sänglampan och sextiowattare i källartrappen. Jag vill inte trycka på knappen och sen stå och vänta tills den flimrande, fladdrande lampan flämtat färdigt och äntligen bestämt sig för att lysa. Eller lysa förresten, den fungerar mer som en stjärna i fjärran - man ser att den är där men den gör ingen skillnad.
Av alla mina i-landsproblem är detta kanske ett av de fånigare, men jag kan inte hjälpa det. Jag stör mig sönder och samman på lågenergilampor.
De är inte bara kassa i den mening att de tar fem minuter på sig att uppnå full ljusstyrka (vilket ändå aldrig motsvarar vad som står på paketet), de ger ett otrevligt och fult ljus.
Som en tandläkarmottagning. Som ett väntrum. Som en lagerlokal.
Nu är jag tvingad att använda dem, men mitt allmänna välbefinnande vill jag inte offra utan protest. Så självisk är jag.
Å andra sidan satsar Vattenfall i tysk kolkraft och inte vet jag, men det känns som om lågenergilampor är en piss i Mississippi jämfört med det. För att inte tala om en miljard kineser som aldrig hört talas om blyfritt, katalysatorer och reningsverk.
Lågenergilampor är ett litet steg för människan, men ett stort kliv in i mörkret.
Man blir inte gladare åt lågenergilampor när man läser på kemikalieinspektionens hemsida (www.kemi.se).
Där står, kortfattat, att om man har sönder en varm lampa så gör man bäst i att lägga benen på ryggen efter att man öppnat alla fönster.
Och tja, nog känns det en smula ologiskt att använda usla lampor med kvicksilver när det fanns andra som fungerade väl?
Men någon har säkert räknat på det där, miljö hit och dit och bla bla bla, och sen på något sätt kommit fram till att lågenergilampor är värsta grejen. Förmodligen åkte han och bunkrade en livstidsförbrukning vanliga, vettiga glödlampor sekunden efter att han skickat sin rapport.
Jag är ingen frekvent biobesökare, när jag gick och såg "Shutter Island" i helgen var det fyra år sedan jag sist klev in i en biosalong.
Och det tog fem minuter tills jag kom på varför jag ogillar att se film tillsammans med okända människor i fuktiga vinterkläder.
Påsprassel.
Men för i alla glödheta järnspikar, sluta prassla med påsarna!
Snett bakom satt hon, alla biobesökares Nemesis, med en av allt att döma gigantisk påse Polly. Prassel prassel och sedan tyst någon minut.
Prassel prassel. Tyst. Prassel. Tyst.
På duken visades säkert något spännande, men allt jag kunde göra var att vänta på nästa prassel. Och hur länge räcker en påse Polly? Svaret är - nästan två timmar.
Hon måste ätit dem en och en bara för att jävlas.
Filmen var nog bra, men jag ska hyra den på dvd. Och då blir det en prasselfri föreställning hemma i soffan.
Jag har inte skådat ljuset, som sagt, men väl gräset!
Helt otroligt, under allt det vita, äckliga pulvret finns tydliga tecken på att istiden har ett slut. Det finns ett liv efter snön och alla våra synder skall varda oss förlåtna.
Inget mer snack om mysiga dagar i skidspåren, inget hycklande om hur trevligt det är med grillad korv i ketchupfläckiga vantar.
Bara geggig jord, lera och barmark.
Som jag har längtat.
Och inte bara jag. Treåringen blängde ut genom fönstret häromdagen, snöflingorna föll och hon utbrast med gråt i rösten "nää det snöar! Vill inte ha snö! Vill ha sommar!"
Det är sånt som gör en pappa stolt. Det är min lilla flicka det. En vinterhatare.
Veckans lista, mina fem bästa OS-minnen.
1) Herrarnas stafettguld. Lika skönt att de vann som att Norge förlorade.
2) Hellners guld på 30 km. Lika skönt att han vann som att norrmännen förlorade.
3) Kallas guld på 10 km. Lika skönt att hon vann som att norskorna förlorade.
4) Ferrys guld i skidskyttets 10 km. Lika skönt att han vann som att norrmännen förlorade.
5) Damernas curlingguld. Lika skönt att de vann som att... ja, ni fattar nog nu.