Jag hinner knappt av båten innan jag blir stannad av en nyutexaminerad, stissig polis som ger mig 2 500 kronor i böter därför att hon anser att jag “bältat barnet fel". Det får hon göra, ingenting kan ta ifrån mig den lycka jag alltid känner i att vara tillbaka på ön. Det tar bara en dag eller två, och så är allt som förr.
Jag låter min fru sova ett par timmar extra på morgonen och går med min dotter Charlie till mitt älskade stenugnsbageri här uppe i Rute. Jag ser hur dagen vecklar ut sina vingar. En radio står på hos smålänningarna mitt över gatan, jaså, de är här tidigt i år. Eskilssons gräsklippare tvärdör plötsligt, det känns ända hit: han åkte på en sten. Gästerna på bageriet återvänder i den ordning jag vant mig vid. Vi säger “nämen tjenare" och byter kallprat med varandra. Det tar bara några sekunder, så har vi hittat varandra igen, som om det aldrig varit någon vinter. Vi hör ihop, vi är en enda stor obekymrad familj.
Men så händer något. En stor bil kommer farande på grusvägen. Det är en röd Folka-pickup. Vi som är ombord på bageriet stannar upp, riktar våra kroppar mot vägen, som för att visa Den Store aktning. Han håller hög fart och jag kan redan på hundra meters håll se hans blick. Det är en blick som menar allvar, en blick som inte har tid för trams.
Det är maktens övervakande falköga som bränner hål på allt som kommer i hans väg. Jag vinkar fånigt när mannen kör förbi. Han vinkar inte tillbaka.
Jag antar att han inte såg mig, men man kan aldrig veta. Han är inte ju inte mannen som vinkar i onödan. Han gör ingenting i onödan. Han är traktens mest omtalade man. Vi är många som har åsikter om honom, men ingen av oss känner honom. Vi känner bara till hans bil, den röda pickupen med kran på flaket. Han kör ofta förbi här på bageriet. Men han stannar aldrig för att dricka kaffe. Han tycker nog att det är lite fånigt, slösa bort dagen på att sitta här och dega eller vad vi gör. Så han åker vidare, mycket fort, som om han hamnade i affekt av att se oss sitta här och vara menlösa. Vi är många som tittar långt efter dammet av grus efter honom. Det dröjer ganska länge innan vi finner oss sedan. Det är alltid speciellt. Det är Klas som vidrört oss med sin existens.
Klas är storbonden. Mannen som äger ALLT. Vart jag än vänder blicken här runt min lada, så kan jag räkna med att han äger det. Han äger ängarna i öster, skogen i väster, åkrarna i norr och söder. Han äger så mycket mark att man alltid vandrar runt osäker; befinner jag mig hans mark nu? Och vad händer om han ser mig på den? Kommer aldrig glömma i somras, när jag hade vänner från Stockholm över.
Någon idiot i sällskapet, som uppenbarligen inte kände till storbondens makt, klev över ett staket här intill och vandrade rakt ut på storbondens äng. Jag upptäckte honom efter en stund, skrek som en vilde, sprang efter honom och släpade honom tillbaka. Det blev hetsigt, men det lugnade sig sen. Han sa att han ville komma närmare lammen.
Den dåren.
Han ville komma närmare lammen.
Den som kommer närmare lammen kommer närmare döden.
Jag har talat med honom ett par gånger och blir så märkligt låst. Han påverkar mig på ett sätt som man kanske borde gå i terapi för. Kanske har det att göra med all den där marken han äger och odlar. Han är så mycket större än jag. Fysiskt, naturligtvis - han skulle kunna krama ihjäl mig. Men också som människa. Jag sitter och skriver.
Han gör saker på riktigt. Det måste vara fråga om ett mindervärdeskomplex. Jag skäms över min futtiga verksamhet när han breder ut sig med sin.