Makthavare skrattar mindre?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vaknar vid tretiden och det är kol svart både inne och ute. Elavbrott.
Jag trevar mig ner till toaletten på undervåningen och sen bort till en byrå där jag förvarar ficklampor.
Ute vräker snön ner.
Ja, det är märkligt. Massor med snö här nere på sydändan, kaos i Nynäshamn med omnejd, men inte en flinga i Visby. Jag går ut och kapar ved och gör eld i kaminen, som är utrustad med en liten kokplatta. Värmer vatten till kaffe, tänder stearinljus och går ut och drar upp prydliga gångar med min förträffliga hemsnickrade plog.
Hämtar tidningen, matar hönsen, äter frukost och lyssnar på Radio Gotland i en liten batteridriven fickradio. När jag har det som mest mysigt och ombonat kommer elen tillbaka.
Skit också!
Träffar en kvinna från trakten, som i sin tur träffat en man som känner en som spår väder i mjältar. Vilken slags mjälte det handlar om vet hon inte, men säkra spådomar lär det vara. Enligt "mjältemannen" blir vintern kall och snörik. Kvinnan från trakten säger dock att hon är skeptisk. Men jag, en blivande vasaloppsåkare, vill ju gärna tro på det.
Sitter vid köksbordet och signerar böcker med olika citat ur min nya bok. Ett av citaten lyder: " Då skulle hon nog ana ugglor i mossen".
Men jag blir osäker. Ska det inte vara mossan, alltså vanlig enkel mossa i skogen? Velar och velar och tar till slut Internet till hjälp:
Uttrycket "att ana ugglor i mossen" betyder att ana oråd. Men egentligen låter det ju inte särskilt hemskt med några ugglor ute i en mosse. Förklaringen är att uttrycket ursprungligen kommer från det danska "der er ulve (=ulvar=vargar) i mosen".
Någonstans på vägen in i vårt svenska språk förvanskades ulvarna till de mer beskedliga ugglorna. I vissa danska dialekter är de två orden också väldigt lika, varför man kan ana en förväxling redan i danskan mellan "uller" respektive "uler".
Mossen ska det alltså vara.
Läser Doktor Gormander i Aftonbladet och hans skriver så här om maktmänniskor:
Människor med makt skrattar inte så ofta. Nästan aldrig, faktiskt. Det är människor utan makt som skrattar. Man märker det nästan genast. Det kallas skrattets hierarki.
Och när jag tänker efter, så inser jag att han nog har rätt. Maktmänniskor skrattar i alla fall mindre än oss andra. Eller så håller de medvetet igen, för att inte gapflabba så där ohämmat som vi utan makt ibland gör? Kanske är det rädda att förlora sin plats runt styrelsebordet.
Vad vet jag.
Det här mejlet fick jag i veckan av Lilian Virgin (s):
Du påstår i din krönika att jag ljuger. Jag brukar inte ljuga, jag har inte utnyttjat svart arbetskraft och jag har inte ljugit. Jag vill inte heller bli beskylld för att ljuga. Jag tar väldigt illa vid mig och tycker det är förtal. Jag förstår helt enkelt inte varför du skall behöva ta till ett så simpelt agerande för att bli populär bland dina läsare.
För övrigt åker jag buss.
Jag skrev i förra krönikan om den senaste tidens debatt om politiker som skattefuskar och använder svart arbetskraft. GT tillfrågade ett antal kända gotländska politiker, bland annat Lilian Virgin, om de någon gång anlitat svart arbetskraft. Samtliga svarade nej, dock med en liten "brasklapp" om ersättning till någon barnvakt för länge sedan. Jag avlutade det avsnittet så här:
Det tror jag inte ett dugg på. De ljuger!
När jag sedan läste krönikan i tidningen ångrade jag det där allra sista De ljuger!. För naturligtvis fuskar inte alla och Lilan Virgin är förmodligen en som gör rätt för sig, det betvivlar jag inte.
Därför ber jag om ursäkt för den generaliseringen.
Men ändå. Att alla de tillfrågade politikerna skulle vara så "snövita" tror jag inte på. En person (anonym) ringer och berättar att han vet att åtminstone en av politikerna betalat svart. Han påstår att det skett i samband med en byggnation och en reparation av ett fortskaffningsmedel. Pris: okänt. Men syftet med det jag skrev var inte att sätta åt några politiker -jag har ju också betalat svart någon gång - utan jag ville poängtera konsekvensen (hoppas jag) av alla avslöjanden:
Det bli nog en skärpning nu. Inte bara bland högavlönade politiker, som man har rätt att ställa extra höga moraliska krav på, utan även bland alla vi övriga som naturligtvis heller inte är helt fläckfria.
Tappar min mobil i golvet och blir tvungen att köpa ny. En utan kamera, vilket inte är så lätt att hitta, men jag lyckas till slut.
Bestämmer mig för att äntligen lära mig skriva och skicka sms. Skriver följande till min son:
"Hej! Har köpt ny mobil och ska nu försöka skicka sms...".
Men det går inget vidare för min mobil försöker "tänka" åt mig och skriver de ord som den tror att jag menar. Därför blir det istället följande:
"Hej! Har köpt ny mobil och ska nu försöka skicka rör...".
Jag försöker lista ut hur jag ska göra, men ger snart upp och skickar sms:et som det här. Min son är skärpt så han förstår nog vad jag menar.
Söndag.
Psykisk baksmälla efter Sveriges förlust mot Spanien på Fiket i går kväll.
Och snön har snart försvunnit, men enligt han som spår i mjältar är det bara högst tillfälligt.