I dag dog mamma. Inledningen till Albert Camus roman "Främlingen" är en av de bästa. "I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte. Jag fick telegram från ålderdomshemmet".
Som om saker man gör visar vägen.
Dagen efter jag började läsa boken rörde en ängel även min alldeles egen mammas panna till slut.
Jag tog båten och bilen till det inre av Småland på kvällen den varma augustidag då hon till slut släppt taget.
Jag satt i restaurangtorgets turistkaos med kroppen fylld av den stora tystnaden. Inga tankar som skavde, bara stillhet som när ett rytande hav kommit till ro.
Jag läste i min bok, en av dem jag läst allra flest gånger, och lät tiden gå, ingen stress, jag hade inget att komma fram till, ingen som väntade.
Runt om åt människor snitzel, letade efter skrikande barn och efter toaletten. Livet pågick som mest intensivt när jag reste hem för att ta avsked.
Sköterskan ringde från demensboendet i Vetlanda, där mamma bott sedan pappa somnade in i mars, och berättade att hon plötsligt blivit sämre. Ett par timmar senare, när jag stod vid kexhyllan på ICA-Kometen, ringde sköterskan igen och sa att allt var över.
Mamma ska ha dragit ett tydligt andetag och efter den efterföljande utandningen fanns bara minnen kvar.
Det var inget konstigt, ingen chock, mamma var ändå 90, men det blev ändå så tomt i den stund mobilen ringde.
Men ingen ny sorg. Den gamla sorgen fanns kvar sedan hon försvann in i sin egen dimma för några år sedan.
Späd som en fågel låg hon i sitt rum. Händerna knäppta, en bibel på sängbordet, ett levande ljus. Det är den sista bilden.
Förra gången satt hon i allrummet och vinkade när vi gick, jag och barnen. Nu kom jag ensam för att säga farväl. Hon var så vacker. Den vackraste.
Allting stilla, så oändligt tyst i rummet. Där ute gick allting vidare, jag hörde pipet från en lastbil som backade, jag hörde den dova klangen från kyrkans klockor.
Inga tårar. Bara ett fullkomligt lugn. Att hon fått komma hem till slut. Till sin man i himlen, till pappa. Hem till Gud.
Jag har inga blodsband till min barndoms- och uppväxtstad längre. Det känns märkligt. Rotlöst.
Och när jag satt i bilen utanför kyrkan och väntade på prästen för att planera den begravning som nu just varit föll ett kraftigt regn och med det ett första gult löv, trots att det var mitten av augusti.
Det kändes nästan lite patetiskt, som tidig höst i paradiset.
Jag satt där och tog in att det nu är jag, min generation, som står först i kön till nästa dimension.