Man blir inte rik på blåbär
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Skriver jag en gång en bok om den här cykelturen kommer titeln kanske att bli Balter, motvind och nackspärr. Men är trots allt nu en bra bit inne i Lettland. Kanske redan i morgon inne i Litauen.
Sammanfattning så här långt:
Den nästan nio mil långa vägen från Törva i Estland till Smiltene i Lettland i kraftig motvind ska jag sent (aldrig) glömma.
Inte explosionen på bakdäcket heller.
Ryggskott och nackspärr däremot tillhör mera vardagens små förtretligheter som jag lärt mig överleva. Cirka fem tänkta mil blev i orutinerat övermod nästan nio. Vinden tilltog och uppförsbackarna blev fler. Branta som Bönders backe i Klinte ungefär, men tack och lov inga som Rackarbacken i Visby.
Allt blev plötsligt tungt. Mest mentalt. Den sista backen var varken brant eller lång, men jag var ändå tvungen att kliva av och gå.
Och gående kom jag in i Smiltene, en stad med cirka fem tusen innevånare som under 1600- och 1700-talet flera gånger brändes ner av krigande inkräktare och som nu har Örnsköldsvik, Karlstad och Kalix som svenska vänorter.
Utmattad, apatisk stapplade jag in på ett hotell och möttes där av en ung receptionist.
- Vad har du gjort? sa hon.
- Cyklat, svarade jag.
- Och du vill ha ett rum?
- Ja, tack, svarade jag.
- Och en öl?
- Ja.
- Den bjuder vi på.
Gudomliga varelse!
Inese, en stabil dam som en gång kanske tillhört ryska landslaget i kulstötning, gav mig ryggmassage. Hon såg i alla fall ut som en tidigare kulstötare och hennes nävar var också av den kalibern. Underverk med min ömmande rygg gjorde hon i alla fall.
Hundra kronor kostade det.
Besökte därefter den stora matvaruaffären vid torget och tittade på matpriser. Jag brukar roa mig med sånt när jag är utomlands.
Ett kilo nötfärs 43 kronor, en påse chips 11, en stor hallontårta 60, halv liter starköl 6 och en flaska vodka 90 kronor. Ja, jag vet, jag glömde en liter mjölk.
Billigt? Jag vet inte det, för den ekonomiska krisen i landet är stor, arbetslösheten hög (ca 11 procent) och de som har arbete tjänar inte så mycket.
Att det är många arbetslösa märks bland annat ute i skogarna. Antalet blåbärplockare är betydligt flera än normalt. Överallt ser jag plockare med stora hinkar på väg till eller från skogen.
Tre stycken har tagit rast vid en busshållplats och jag stannar. En av dem, en tjej i tjugofemårsåldern, är den enda som talar lite engelska.
- Jag har varit arbetslös i över ett år nu, säger hon. Tidigare var det bara mina föräldrar som plockade bär, men nu måste jag också göra. I år får vi väldigt dåligt betalt för bären, kanske för att det är så många som plockar. Jag hade tänkt att jag skulle få råd att åka in till Riga en helg, men det får nog vänta tills jag får ett riktigt arbete igen. På blåbär blir man inte rik.
Tänkte ta mig till den lilla staden Gulbene, mest känd för sin flera mil långa tåglinje med ånglok. En dagsetapp på cirka sex mil, en barnlek eftersom motvinden var svag och dessutom inte en enda Bönders backe.
Men.
En nylagd väg med oljegrus med sylvassa stenar. Jag befarade det värsta redan när jag började cykla på den men det gick bra en hel mil och jag började hoppas. Då small det.
Innan jag hunnit svära riktigt färdigt lyfter jag blicken och ser en skylt som berättar om ett hotell med restaurang 600 meter längre fram. En fantastisk anläggning, tre år gammal, som måste ha kostat gigantiska summor att bygga. Byggdes under högkonjunkturen då bankerna i landet, inte minst de svenska, lånade ut hur mycket pengar som helst.
Uthyrningsstugorna är många och outhyrda, lediga rum i hotelldelen finns det gott om och i restaurangen, där jag just nu sitter, är det bara jag och två andra gäster. Och fyra servitriser. Öppet till midnatt. Jag talade med ägaren tidigare idag.
- Just nu ser det ut som en felsatsning, men det blir kanske bättre, säger han utan att låta speciellt förhoppningsfull.
En man från trakten åkte tre mil in till Smiltene och köpte nytt däck, inte riktigt rätt dimension för min Hermes men det fungerar kanske. Någon betalning för bensinen ville han inte ha. Måste komma ihåg att skicka en liten present från Sverige!
I morgon tänker jag inte åka en meter till på den här vägen, utan väljer en grussandväg, trots att jag redan har dåliga erfarenheter sådana. När jag senast skrev om de förskräckliga vägarna fick jag ett mejl från Arendt Engström på fyren vid Hoburgen:
Tere! Efter cyklingen i västerled i år så hade jag glömt hur baltiska småvägar kan vara. Men nu minns jag igen, bl.a en 1.5 mil lång sten-sandad grusväg syd om Ventspils, dessutom jagad av blindingar. De bet dock hänsynsfullare än våra här. Fina minnen.
Hellre blindingar och sandiga grusvägar än nylagda vägar med rakbladsstenar.
Glöm inte min hemsida
www.bisongotland.se! Där skriver jag dagliga rapporter, men just nu fungerar inte gästboken, så mejla mig istället om du har synpunkter eller något trevligt att berätta hemifrån.
Men inga huskurer mot nackspärren! Den går nog över ändå.