Man kan inte motsätta sig kärlek
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Homosexuella får ju inte gifta sig på samma sätt som heterosexuella, utan får istället registrera ett partnerskap borgerligt och om de sedan vill få sitt partnerskap välsignat i kyrkan så kan de få göra det, om prästen i pastoratet vill det, för prästerna får nämligen välja.
För ett par år sedan mailade jag prästen, i den församlingen jag då tillhörde och frågade om hon välsignade partnerskap av homosexuella. Det gjorde hon inte och då fick jag nog av Svenska Kyrkans trångsynthet och diskriminering av homosexuella och gick ur.
Därför blev jag förvånad när de allra flesta pastoraten på ön har en eller flera präster som faktiskt utför den här välsignelsen över homosexuellas partnerskap. Det är en bit på vägen i alla fall.
Jag, personligen, har bestämt mig för att gå med i Svenska kyrkan igen, den dagen som prästen i min församling viger sitt första homosexuella par in i ett vanligt äktenskap.
Min kusin och bästa kompis, som är ett år äldre än mig, ska gifta sig nästa sommar!
Det var under ett ösregn på Hultsfredsfestivalen för några år sen, som min kusin dök in under första bästa paraply för att ta skydd och där stod han, hennes norrländska prins.
Hon blev kvar under hans paraply och nästa sommar blir det strandbröllop! Jag går redan och filar på talet jag ska hålla och så blir jag rörd och måste grina för mig själv en stund.
Hela grejen ger mig dock även en viss panik. Kusinen är som sagt bara ett år äldre än jag och ska gifta sig! När ska JAG få gifta mig?
Jag bor ju tillsammans med min bästa vän och har även barn tillsammans med honom. Vi träffar inga andra under tiden vi bor tillsammans, men när vi flyttar isär är det fritt fram för alla beundrare igen! Jag kommer dock att vara över 25 år när vi flyttar isär!
En nästan - trettioåring med barn, hängröv och rynkor under ögonen! Jag fruktar att ingen av de egenskaperna är särskilt attraktiva på äktenskapsmarknaden. Jaja, vi får se hur det går. Jag har inte haft mitt bröllop färdigplanerat i minsta detalj sen jag var 10 för, för ingenting.
Här om dagen såg jag en ovanligt snygg karl i min lokala matvarubutik. Han var sådär snygg så man liksom inte kan låta bli att glo och dregla lite i smyg. Så jag gjorde det. Han hade sin fru/tjej med sig och han var väl en tjugo är äldre än mig, men det hindrade ändå inte min beundran.
Problemet var bara det att han satt i rullstol. Med problem menar jag att det är lite svårt att veta hur man ska göra när man ser en pudding i en rullstol. För om man glor, ja då kanske puddingen tror att man glor för att han sitter i rullstol. Min beundran kanske tolkades som tyst mobbning, eller ännu värre, tyst medlidande och översitteri!
Därför ville jag bara skriva det här, att du man, med långt hår och tatueringar som blev utstirrad av mig på den lokala mataffären förra helgen ska veta att jag glodde för att jag tyckte du var ett ovanligt fint karlexemplar och inte för att du satt i rullstol.
Jag känner två homosexuella män som inte pussas eller ens håller varandra i handen när de är ute i offentligheten.
De vill inte provocera eller få någon att känna sig illa till mods, för det finns nämligen människor som blir provocerade av kärlek. Och det där, att göra skillnad på kärlek och kärlek och bara acceptera en viss sorts kärlek, kan göra mig alldeles vansinnig.
Att den präktiga Svenska Kyrkan och de flesta andra religiösa samfund står bakom denna diskriminering och på många sätt är roten till den, är så galet så jag nästan blir full i skratt. Där emot tror jag att Gud i sin himmel, spelar Broder Daniel på repeat och gråter över hur missförstådd han har blivit av sina budbärare, prästerna.
Jag tycker i alla fall att alla får göra som de vill. Vill man gifta sig med en person av samma kön så ska man få göra det.
Vill man skaffa barn och leva Svenssonliv med sin bästa kompis får man göra det.
Vill man gifta sig med sin stora festivalkärlek på en strand någonstans så får man göra det. Man kan inte motsätta sig kärlek.
Amen