Man kanske skulle ha en till?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Särskilt när det gäller barn.
Förmodligen är det en slags försvarsmekanism eller överlevnadsinstinkt. Att man glömmer hur överjävligt det första året är i samma stund som det passerat.
För om man hade kommit ihåg alla vaknätter, allt kolikvansinne och stelfrusna barnvagnspromenader i ösregn bara för att få ungen att somna, om man haft dem i färskt minne skulle ingen skaffa fler än ett barn.
Nu är lilltjejen Inez snart två år, och Aina drygt tre och livet leker. De sover gott, är en dröm att natta, de leker, kommunicerar och är i princip rumsrena.
Nåja, Inez har väl en bit kvar med rumsrenheten, men ett blöjbarn är hälften av två så det är ändå en promenad i parken jämfört med för bara ett år sen.
Och häromdagen slog det mig att, vad är detta? Ska det vara sista gången jag får vara med om det fantastiska i att se ett barn upptäcka världen?
När det lär sig ett språk ord för ord och sakta men säkert blir en riktig liten människa. När det går från att vara ett kolli till ett vinglande knyte som skriker PAPPA och springer järnet med små korta steg för att kramas när jag hämtar på dagis?
Man kanske skulle ha en till?
Vi pratade om det häromdagen, jag och sambon, fast vi egentligen bestämt att två räcker. Man ska ju ha tid med dem också. Tid att läsa sagor och bygga klossar, tid när de blir äldre och ska skjutsas överallt, tid att engagera sig i deras glädje och sorg.
Samtidigt ska man ha tid för varandra också. Och tid för sig själv.
Mycket tid blir det man ska ha.
Och dagarna är så korta, för att inte tala om veckorna som bara flyger förbi och vips är det snart jul och Inez fyller två år, tre år, åtta år och snart har de båda flyttat hemifrån och då är det alldeles försent att skaffa en nummer tre.
Jag är ibland en ganska fyrkantig person. Själv kallar jag det "praktisk", eller att "jag har båda fötterna på jorden". Andra säger fyrkantig. Eller helt enkelt tråkig.
För samtidigt som jag tänker att en nummer tre vore kul, så slår det mig att vi i så fall måste ha en ny bil. Och ett nytt hus.
Och hur ska det gå att åka på semester? Med tre ungar? Vi är inte gjorda av pengar direkt, och även om Thailandresan förra året inte satte oss på ruinens brant var det bara ett stenkast därifrån.
Jag är tråkig, jag vet. Men vi har inte bestämt oss än.
Den som lever får se.
Att se barn leka är som en tidsresa.
Jag såg några ungar jaga varandra på dagis och plötsligt ploppade uttrycket "att kuta järnet" upp i huvudet. Vi kan ha sagt "lubba järnet" också, det var olika det där, men innebörden var densamma.
Det innebar helt enkelt att man sprang fort som satan. Fortare än man egentligen kunde springa, på gränsen till att man stöp framlänges i gruset.
Att springa så kan bara barn göra, helt bortom kontroll, löpsteg och balans. Med armarna vilt vevande och skrattet, eller gråten beroende på vad man springer från eller till, bubblande under flåsande andhämtning.
Jag spelar ännu fotboll och det händer emellanåt att jag springer så fort jag kan. Men jag lubbar aldrig järnet längre. Jag är för gammal.
Men jag ska ta och prova det nästa match bara för att chocka.
Enligt Tiina Mykkänen på Tillväxt Gotland är jag företagsfientlig.
Jo, det är sant. Eftersom jag är nyhetschef på GT och ansvarig för det dagliga nyhetsarbetet är det mig hon pekar ut när hon säger att vår tidning skriver för mycket negativt om gotländska företag.
Å andra sidan vet jag inte hur stor trovärdighet hon har när hon i samma debatt lyckas jämföra de gotländska lokaltidningarna med kvällspressen.
Sen visar hon fler prov på sitt kunnande om journalistik, tidningsmakeri och nyhetsvärdering genom att säga att vi borde bevaka världsartisten Björn Ulvaeus strandskyddsärende precis som vilket annat ärende som helst. Hon säger att vi inte skriver om att "en bonde i Öja" fått dispens på samma sätt.
Jag tror vi gör så här, Tiina. Du håller dina frukostmöten och bygger nätverk. Vi gör tidning. Jag tror det blir bäst så.
Veckans lista. Jag försöker se positivt på den tid av pissväder vi har framför oss. Försöker. Vi ska ju enligt önskemål vara positiva i tidningen, och att skriva dåligt om hösten främjar säkert inte tillväxten.
Så. Fem bra saker med hösten.
1) Jag behöver snart inte klippa gräset längre.
2) Det gör inget att jag råkade sätta mig på mina solglasögon.
3) Det syns inte genom dimman hur smutsig bilen är.
4) Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte åker till stranden
med ungarna.
5) Ingen tjatar om att sitta ute och äta.