- "Han älskar mig, just så som jag är."
Så säger Bridget Jones i filmen Bridget Jones dagbok. Inte förrän jag träffade min man insåg jag hur fin den meningen är. När filmen om Bridget Jones kom hade jag ännu inte fattat hur svårt det är att verkligen hitta någon som älskar en just så som man är och hur osjälvklart det faktiskt är.
Efter stortorgdagen på Hemse somnade barnen redan när bussen hade nått Stånga city. Som små grisar sov de, troligen i sockerkoma efter sockervadden och kokostopparna.
Framför oss på bussen satt två tonårstjejer som jag istället ägnade mig åt att skamlöst tjuvlyssna på. Det var som att förflyttas tio år tillbaka i tiden när man hörde deras fnittrande och snusförnuftiga sanningar.
Kanske framförallt när man hörde hur de resonerade kring det här med Pojkvänner. Det var ett ganska långvarigt samtalsämne dem emellan, huruvida den och den hade haft någon riktig pojkvän eller ej.
När jag hörde de där tonårstjejerna på bussen tänkte jag just på det. För mellan raderna i deras konversation hörde jag ju att det var det de båda önskade och längtade efter.
True love helt enkelt. Äkta kärlek. Det är svårt att hitta när man är sexton, sjutton år.
Jag vet inte hur det är att vara en tonårskille, men jag minns hur man som sjuttonårig liten tjej kunde spendera timmar åt att fundera på hur man skulle vara! Vad man skulle säga! Hur man skulle bete sig! För att han, den där fina, skulle tycka att det man var, var fint också.
Och om man då fick napp någonstans och någon faktiskt visade sig tycka om det man var, ja, då blev man ju deprimerad när man insåg att han/hon tyckte om något som man ju faktiskt egentligen inte alls var på riktigt... Och så testade man.
Gillar han/hon mig även när jag är såhär? Om jag gör såhär? Och man testade och testade och det gick ju såklart alltid åt helvete. Eftersom man hade byggt på falsk grund.
Och efter ett tag blir man cynisk och lägger ner. Blir hård som en sten och tänker att man hatar allt med karlar, förutom möjligtvis penis.
Man glömmer Prinsen och blir glad nöjer sig med kvartitre-ragg. Man orkar inte ens se "Dirty Dancing" längre och om man ändå gör det någon gång så snabbspolar man sig förbi de löjligt romantiska scenerna och muttrar cyniskt "fan vad lättlurad Baby är.. Johnny är bara ett svin han också.."
Sen växer man upp. Killarna också, även om det tar lite tid. Och en dag kommer han! Johnny! Men man får inte fästa sig vid detaljer, för det är inte alls säkert att ens Johnny har bred bringa och rytmen i blodet.
Nej. Istället kanske det visar sig att ens Johnny finns i en skäggig systemutvecklare med högt hårfäste.
Eller i en bredhöftad mattant vid namn Ulla. Och Ulla, hon drar inte hur mycket man än testar!
Hon älskar dig även med sömndreggel på kinderna och pms. Hon älskar dig när du är dryg och ego, när du grinar och när du är förbannad.
Hon förlåter dig och tröstar dig och säger att du är snygg fast du börjar bli tjock.
Hon vill ligga med dig även fast du luktar svett ibland och hon låter dig alltid ha den största kudden i soffan för hon vet att du blir täppt i näsan om du har för lågt under huvudet.
Och när man väl har det, då fattar man hur stor den där meningen är. "Jag älskar dig just så som du är".
Det är ju faktiskt egentligen helt otroligt!