Måndag morgon och man hatar sig själv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eller när man kommer hem på kvällen och barnen bara vill bli lekta med och kramade och man själv är så trött att man rasar ihop i soffan och sätter på "Ice Age" och hatar sig själv när man ser hur de tystar sig själva med napparna och finner sig i att "mamma är trött". Och man tänker att "nu jävlar får det vara nog".
Och så sitter man där. I soffan. Men sina barn. Som man satt till jorden. Som man älskar mer än livet självt. Som är meningen med ens eget liv. Sitter där och tittar på dem.
Lilltjejen, bara ett och ett halvt år, som just avverkat en åtta timmar lång "arbetsdag" på dagis och är så trött att ögonen bara vill ramla ihop. Stortjejen som lekt och busat alla åtta timmarna och gråter rakt ut av trötthet.
Av dagens tolv vakna timmar har de just spenderat åtta med andra människor. Någon annan har tröstat dem. Någon annan har snutit deras näsor. Någon annan har låtit dem somna i sin famn. Någon annan har bytt deras blöjor och någon annan har fått dem att skratta. Någon annan har sett deras besvikelser och deras glädje.
Och man överdoserar Treo och koffeintabletter en kväll till. Masar sig ur soffan och kokar lite makaroner. Några köttbullar. Och han man är gift med kommer hem från jobbet och man tänder några ljus. Äter sina makaroner.
Pratar om dagen som har gått. Vad som har hänt på jobbet. Om någon fin kotte stortjejen hittat på dagis. Och man sitter i lekrummet och försöker ha roligt. Man pepprar ungarna med frågor. Vad fick ni för mat idag? Vem lekte ni med? Har du varit glad? Har du varit ledsen? Och de svarar lite halvhjärtat eller inte alls. Och man försöker att kompensera för de där åtta timmarna. På bara en och en halv timme försöker man trycka in både värme och närhet och pedagogik och kärlek och förmaningar och vissa dagar går det bra. Och andra dagar inte alls.
Och man borstar deras tänder. Sätter på dem små pyjamasar. Smeker deras hår. Viskar att man älskar dem mest av allt på hela jorden. Och de somnar och man rasar åter ner i soffan, fylld av självförakt.
Och på lördagsmorgonen är man trött. Man vill sova ut. Men man har ju lovat. Lovat kompensation.
Och vissa helger klaffar allt perfekt. Alla är glada, pigga, man gör roliga saker. Barnaögonen tindrar. Man tittar sin make sådär kärleksfullt i ögonen och säger "vi har det allt bra fint". Och andra helger skiter det sig totalt. Alla är trötta, arga och allt man gör blir fel.
Och på måndagsmorgonen hatar man sig själv när man slänger in ungarna på dagis klockan 07.30 fast de knappt hunnit öppna ögonen.
Man hatar sig själv när stortjejen yrvaket frågar hur många dagar det är kvar till lördag. Man hatar sig själv för att man vet att man gör fel. Man vet att man fuckar upp den korta tiden i deras liv då de behöver en som allra mest. Man vet att man prioriterar åt helvete fel. Hur jävla kul man än tycker att det är på jobbet, hur mycket man än förverkligar sig själv och hur mycket pengar man än drar in, så vet man att man gör fel.
Man har läst BRIS senaste rapport och vet att typ 9 av 10 barn önskar att de fick mer tid med sina föräldrar. Det är vad de önskar mest av allt.
Man vet att man borde sälja huset och fixa något billigare. Att barn skiter i hus, bara de får vara med sina föräldrar. Man vet att man borde dra ner på allt och gå ner i arbetstid.
Och man tänker att "nu jävlar gör jag det". Nu säljer vi skiten, säger upp oss och försöker bli självförsörjande. Odlar vår egen mat. Slaktar våra egna djur.
Eller så drar man från ön. Till en plats med fler än 69 lediga jobb i platsbanken. Till en plats där det finns större möjligheter att hitta ett arbete med arbetstider som passar. Till ett ställe där solen alltid skiner, eller nej. Jag behöver ingen jävla sol. Jag behöver tid. Tid med dem jag älskar mest. Dem jag är ansvarig för. Dem jag satt till världen. Jag behöver kottletartid. Pusseltid. Pippiläsningstid. Bajsblöjetid. Julpysseltid. Skogstid. Ändå sitter man där, på cykeln och det är måndag morgon och man hatar sig själv.