Kyrkans klockor smidde sitt silver över stad och nejd och solen sköt ett spjut av guld genom rutorna i det lilla kapellet.
Pappa där i sin kista, smyckad av blommor i sista hälsningar från det levande livet, men han var ändå överallt denna guldströdda eftermiddag; i tankarna, i minnet hos alla och en var.
Han blev 91 år så det som hänt följde tingens ordning, men känslor har ingen ålder, i känslorna är vi alltid utsatta storögda barn.
Det var den sista berättelsen om far, en sömn in i evig tid för en hedersman som gjort sitt på jorden, men inte i våra hjärtan.
Prästen hade inte ätit tårta sen i fjol, men nu tog han verkligen en bit under minnesstunden i församlingsgården i Vetlanda. Han var nere på 93 kilo nu, sa han, och kunde allt kosta på sig lite grädde.
Vid sin första tjänst fick han magkatarr av allt kaffe. Det har uppenbarligen sina sidor att bära krage.
Han var skön, herden. Höll ett kärleksfullt griftetal över pappa, de kände varandra lite grand.
- Hade du varit präst i Mjölby hade jag nog fan gått på en högmässa, som en av mina kusiner sa.
En epok tog slut den här torsdagen i april. Mamma långt inne i glömskan på sitt boende för dementa och jag med den märkliga känslan av att inte längre ha någon far.
Vem ska jag nu ringa till och höra i fall allt är gott och väl? Vem ska jag nu slå en signal och säga att jag kommit fram att resan gått bra?
Han var en skogens man som fick dö med utsikt mot en park med höga tallar. Han tyckte om sitt rum på det äldreboende där han fick bo i tre dagar. Det är en skön vetskap att ha med sig fram i tiden.
Prästen öste tre skovlar mull; av jord är du kommen, jord ska du åter varda. Vi satt alla samlade i pappas namn och barnen hade ritat teckningar som de lade på kistan; "Jag älskar dig, farfar".
Vi åt thaimat på kvällen, vår lilla familj, då spänningen släppt. Ännu mätt av landgång och tårtgrädde tog jag en enkel kycklingsoppa och en Sigha.
Det var kul, en restaurang jag aldrig tidigare besökt i staden där jag växte upp och sedan lämnat.
Sen, tillbaka i lägenheten där mamma och pappa bodde, den som nu ska tömmas, tillbaka där när de andra gått och lagt sig slog jag upp en stor whisky i ett glas med en t-ford på.
Jag ställde mig vid fönstret mot söder, såg nybygget där på andra sidan gatan och höjde en ensam skål för pappa.
Månens gyllene kommatecken hängde tyst i svärtan, som en möjlighet till alltings fortsatta mening trots allt.