Efter Körslagetsnacket har jag funderat mycket på det där med att vara gotlänning. Nu när SD är i ropet på ett högst oangenämt vis blir det ju aktuellt igen, fast på ett nationellt plan. SD gillar ju det där med ”svenskhet” så att säga..
Det är intressant det där. Magnus Ihreskog lät rent ut sagt sorgsen när han skrev om att han, trots tjugo år på ön, ännu inte känner sig accepterad som en riktig gotlänning.
Jag provar att vända på det. Funderar mig in i situationen, fast omvänd. Säg att jag hade flyttat till Småland för tio år sedan. Hade jag kallat mig smålänning vid det här laget? Hade jag känt mig ledsen om en smålänning envisades med att ännu kalla mig för gotlänning, trots att jag bidragit till Smålands tillväxt genom skattebetalande och barnavling under de senaste tio åren?
Ärligt talat så tror jag inte det. Ärligt talat så tror jag att jag, om jag flyttat av ön, av ren princip fortsatt kalla mig gotlänning. Gotlänning i exil kanske. Eller gotländsk smålänning.
Vad är det då som gör just den gotländska identiteten så åtråvärd? Kan det ha att göra med den stora kärleken till ön som många av våra inflyttade har? Kärleken som fått dem att ta det vågade språnget över havet? Som fått dem att lämna fasta tjänster och vackra villor? Som fått dem att offra en hel massa saker. Kanske kräver den kärleken och alla de offrade tingen acceptans och kärlek tillbaka?
Kan det vara så att de inflyttade kommer hit med tanken att de ”hjälper till”? Gotland är ju känt för både sitt behov av folk och för sitt behov av utveckling. Kanske känner en del att de i alla fall är värda ett tack, eller åtminstone acceptans?
Eller kan det vara så att det faktum att det ÄR svårt att ”komma in” på Gotland, gör det så åtråvärt? Kan det vara så att det faktum att jag knappast skulle ha något behov av att kallas för smålänning om jag flyttade dit, visar på den där stolta, gotländska identiteten och sätter den liksom lite över alla andra?
Diskussionen om vad som gör en till en gotlänning är ju väldigt intressant i sig. För tänk om det inte är någonting alls, som gör en till gute? Fast om det vore så, så borde ju inte så många så gärna vilja bli accepterade som gotlänningar… För om det inte finns någonting som gör en till gotlänning, så är vi ju alla faktiskt gotlänningar. Alla på hela jorden är gotlänningar. Men eftersom så många uppenbarligen väldigt gärna vill bli accepterade som gotlänningar, så borde det ju finnas något som faktiskt gör en till gute.
Vad kan det vara?
Vad gör en till smålänning? Vad gör en till stockholmare?
Är det tiden som gör det och hur lång är den i såna fall? Fem år? Tio år? Tre månader? Eller är det direkt?
Det är en intressant diskussion och jag tycker att man borde kunna ha den utan att blanda in främlingsfientlighet i bilden. Vad gäller invandrare från andra länder så är det ju samma sak där. När blir man svensk?
Vill man bli svensk, eller vill man hålla fast vid sin utländska identitet också? Funkar det att säga ”du är inte svensk/gotlänning, men det roligt och bra för oss att du bor här, för din kultur och ditt ursprung och den friska luften du för in här, är av den allra bästa och vackraste betydelsen för oss”? Eller är det rasistiskt?