Krångliga känslor blossar upp inom mig när jag läser bilagan om Företagardagen som äger rum i helgen. Och när jag läser listan över inbjudna till landshövdingens fest eller varför inte någon av middagarna med kungen som hållits på senaste. Varje gång jag läser om DBW dyker samma känsla upp. När nomineringarna till Kulturpris presenteras eller när bilder på nyskapade, stängda nätverk dyker upp i mitt flöde på sociala medier.
På Företagardagen delas priser ut indelade i kategorier. Ett pris delas ut till den företagare som varit mest "antijante" och det slår mig förstås att det kanske är just det jag inte är, antijante. Kanske är det hederlig gammal avundsjuka som bränns när jag läser inbjudningslistor och prisnomineringar och ser mysiga bilder från stans finare ställen där det fina folket samlas i sina slutna grupper där bara en viss grupp är välkomna. Kanske.
Men är det inte lite väl lättvindigt och halvt elakt att till exempel avfärda diskussionen som uppstår i samband med festen i landshövdingens trädgård varje sommar för ren avundsjuka? Är det inte precis det som kallas för härskarteknik i andra sammanhang? Att förminska och avfärda en grupp människors känslor.
För grejen är ju att det handlar om grupper och om att skicka ut signaler. Att vissa bjuds in medan vissa inte bjuds in skickar ut signaler om att de som bjudits in har något speciellt. Något som saknas hos de andra. Att vissa belönas för olika prestationer skickar sannerligen ut signaler till omvärlden att detta beteende är önskvärt, prisvärt. Det är en form av social kontroll, men jag ifrågasätter dess effektivitet.
Visst kan jag glädjas med personer som vinner större priser. Särskilt om jag förstår att bakom priset ligger en högst beundransvärd prestation. Men ändå lämnar det mig sorgligt påmind om mina egna tillkortakommanden. The winner takes it all, the looser´s standing small.
Jag fylls ofta med känslan att de här priserna och de här sällskapen och de här inbjudningslistorna består av samma namn och samma människor år efter år. Det är det sociala folket. De utåtriktade, högt presterande människorna. De där som har "det". Det där som jag inte har, så att säga. Så nej. Det handlar inte om varken jante eller om missunnsamhet. Det handlar om att påminnas om allt som man själv inte är. Att få tryckt i ansiktet det som man länge misstänkt, nämligen att det där som man inte har är något som man borde sakna och önska.
Låter det flummigt tycker ni? Ja. Det är det också. Och självklart förstår jag att för att få ett samhälle där människor överhuvudtaget presterar och tar sig vidare, så behövs belöningar. Människor behöver ha mål att sträva mot. Tänk om människor inte presterade! Tänk om vi hade ett samhälle där folk gick runt och gjorde precis som de ville och aldrig kände prestige. Och där kommer ju den sociala kontrollen in i sammanhanget. Hur priser, inbjudningslistor och slutna sällskap ser till att belöna vissa beteenden som krävs för att ett samhälle ska fungera. För alla vet vi ju att ett samhälle inte vore någonting förutan sina företagare. Ett samhälle utan drivna, självsäkra och orädda människor som vågar sticka ut skulle ju aldrig fungera. Det vet vi.
Och på förskolorna och skolorna jobbar man mot samma mål. Att få barnen att bli öppna och sociala. Att forma barn som "kan leka med alla". Barn som är positiva och utåtriktade och när de börjar gymnasiet får de som vill prova på att starta egna företag, vilka sedan premieras med priser och mässor och galor. Medan de ungdomar som valt att skriva ett helt vanligt projektarbete på trettio A4-sidor inte får just någonting alls.
Och visst förstår jag att vi inte kan belöna buttra, inåtvända, blyga och dåligt producerande människor som inte skapar något. Ja för hur skulle det se ut. Vi får stå kvar i våra hörn och skava.