Marknadsdebacle och tvenne kusiner
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kräklingbo marknad är det ställe där jag, förutom gammaldags kokosbollar, brukar köpa en fodrad skjorta av märket Hanover. Firmamärket är snarlikt det amerikanska ordet för baksmälla. Och köpet blev en sådan. I år igen. Jag gav 150 riksdaler. Billigare än så kan det inte bli. Trodde jag. Hade knappt lämnat av skjortan i bilen, innan jag fick se ett annat stånd som hade rea på exakt samma plagg. Hundra kronor.
Marknad är marknad. Det är meningen att man ska gå runt, snacka med folk och handla där det bäst passar plånboken. Misstagen får bokföras under, ja misstag. Och dessa gör man inte frivilligt. Man tappar helt enkelt koncentrationen för en sekund. Mitt skjortdebacle kan förklaras med att jag precis innan hade stött på min kompis, taxichaffisen Ali Isman. Han hade som vanligt en historia på gång. Svart humor. Vansinnigt rolig. Det garvet var värt 50 bagis, Ali.
Det märkliga i Kräklingbo var att jag med några minuters mellanrum stötte på tvenne kusiner (dock inte mina) som jag inte hade sett sedan Gud gick i kortbyxor. Först överfurir Olsson från Endre. Han var det bästa befälet på P 18. Ville man snacka med honom så behövde man inte stå i givakt, göra honnör eller kråma sig på allehanda löjliga sätt. Man kunde gå rakt på sak: "hörre du, ska vi knäppa den lede fi eller ska vi ta kafferast?"? Vi tog oftast sikte på fikat. Den forne krigaren är numera Kravbonde i Anga.
Kusin nummer två var Lars-Ola Stengård, född i Barlingbo. Kärt återseende. Han försvann, knappt torr bakom öronen, till storstan. Fick ett välavlönat jobb inom elektronikens område. Jag minns honom som en mycket duktig gitarrist och en överdängare på att konstruera förstärkare till sitt instrument. Han byggde grejer vars motsvarighet inte gick att köpa. Åtminstone inte med dåtidens lön.
I Klintehamn var det fritt från röstfiskande politiker. Glädjande nog rände jag på en gammal arbetskamrat, Britt Jakobsson, som var omgiven av barn och barnbarn. Därmed fick jag också för första gången träffa hennes dotter, basketstjärnan Jakan, som var aktiv på den tiden då Södervärnshallen var en kokande häxkittel. Eskil Wikström, bördig från Stånga, bjöd stora famnen till trädgårdsarkitekten och hennes syster Ulla. Jag avstod, hade hellre kramat hans dotter Petra. Hon hade en gång den hopplösa uppgiften att lära undertecknad webba. Nu har hon skaffat ett betydligt trevligare jobb. Det kan jag försäkra.
Vi köpte bröd utanför Hasselas fik, fyra rejäla limpor för hundra spänn. Jag tyckte brödflickan talade lite konstigt och undrade om hon möjligtvis kom från Polen. "Nä, från Lysekil", svarade hon.
Grande finale. Stortorgdagen i Hemse i dag. Vi ses. GA:s eminenta glädjespridare Lena och Ulrica finns naturligtvis också på plats. Du hittar oss i närheten av Konsum.