mats onsdag
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sådär lagom liten att man inte slår sig när man ramlar.
Kanske kom känslan för att jag fyllde 36 i lördags och blev påmind om hur medelålders jag är hela helgen.
Eller så var det när jag monterade ihop studsmattan till ungarna, de var så förväntansfulla och lyckliga där de satt i blåsten och undrade varför jag aldrig blev klar. Då slog det mig att jag alltså numer är en sån som sätter ihop studsmattor, inte en som hoppar i dem.
Och om jag hoppar får jag ont i ryggen.
Det var också mycket närmare till marken när jag var liten, och framför allt var marken mer spännande. Småsten, en glasbit, maskar och pinnar var kul grejer och inte sånt man struntar i, oroar sig för eller irriterar sig på.
Ju mer jag tänker på det desto fler saker kommer jag på som var mycket roligare. Det var kul att cykla, att åka bil och att klättra i träd. Nästan allt var kul, eller hade åtminstone potential att vara det.
Jag har fortfarande roligt emellanåt, visst, men allt som oftast är det... trevligt. Eller ingenting.
Trevligt är väl bra, men ärligt, hur kul är trevligt?
Det pratas om att man ska försöka behålla barnasinnet och att man genom sina egna barn kan behålla ungdom och lekfullhet.
Jag tycker tvärtom att jag blivit dubbelt så gammal sedan vi fick våra döttrar. Det är inte så lätt att ha barnasinnet kvar när man ska fylla i VAB-anmälningar på Förnedringskassans hemsida.
Inte lätt att ha kul när man själv måste bestämma vad det ska bli till middag, och dessutom laga maten och diska efteråt.
Jag antar att det är ansvar jag inte vill ha. Men det vill jag ju, egentligen.
Jag får bara inte ihop de två storheterna Ansvar och Roligt.
När ingen såg provade jag barnens nya gungställning häromdagen. Det var roligt tills jag blev lätt illamående. Jag blev aldrig illamående av att gunga när jag var liten. Men jag fick inte ont i ryggen i alla fall, man får vara glad för det lilla.
Sen gick jag in och deklarerade.
I dag får vi veta - igen - hur och när det ska kosta att parkera i Visby.
Ibland saknar man ord för att beskriva hur illa saker och ting sköts, men detta är inte en sådan gång.
Det här har skött så fantastiskt klåpigt att man knappt tror att det är sant.
Men sant är det, och notan får vi skattebetalare stå för.
Tekniska nämndens ordförande Kjell Skalberg har fått ta en del smällar den senaste tiden. Mina rallarsvingar i förra krönikan visade sig bara vara en lätt uppvärmning inför den omgång finskt byggstryk han åkte på av sina så kallade allierade på det efterföljande nämndmötet.
Men Kjell Skalberg ska inte stå där själv med dumstruten. Nejdå.
Folkpartisten Janne Lindell ska ha en han med, trots att han nu av vissa utmålas som någon form av hjälte eftersom det blev hans förslag som röstades igenom. Men var har Lindell hållit hus under alla de möten som p-avgifterna diskuterats?
Sossen Tommy Gardell, vad har han gjort?
Och när vi ändå håller på, förslaget har antagits av kommunfullmäktige (71 personer) och även av kommunstyrelsen där Eva Nypelius är ordförande.
Konsekvensanalys är ett fint ord på hela 16 bokstäver, och det kan vara klurigt att förstå innebörden av det. Men enkelt uttolkat innebär det att man ska tänka efter före.
Det är hausse på dumstrutbörsen för tillfället, sälj era Asienfonder och köp in er i Buttericks istället.
För övrigt noterar jag att vi ställt ut p-automater i världsarvet för att bara ta betalt den period då det råder bilförbud i Visby innerstad.
Med bilförbud torde det inte bli någon massiv anstormning av bilar heller. Eller?
Men p-automaterna är i alla fall snygga, rentav estetiskt tilltalande, och smälter fint in i gatubilden.
Hörde att man ska sätta upp en ny skylt vid hamnterminalen. "Ursäkta röran, vi skyltar om".
Veckans lista ska inte innehålla något politiskt alls. Däremot kan man säga att den har lite att göra med p-avgiftsfrågan. Det blir min lista över snygga och/eller coola bilar. Jag orkar däremot inte snöa in på årsmodeller och sånt nörderi.
1) Dodge Charger. Den här bilen är ondare än Satan. Alla skurkars favorit. Min också.
2) El Camino. Nästan lika elak, och mycket onödigare. Amerikansk personbil med för stor motor och flak. Sånt måste man ju bara älska.
3) Citroën DS. "Deesse" betyder "gudinna" på franska. Jag har faktiskt ägt en. Den var ett vrak, men ett ytterst coolt vrak.
4) Saab 95. Kanske den fulaste bil som tillverkats i Sverige. Och det vinner man ju många kultpoäng på. Vi kallade den för "rullgurka" när jag var liten.
5) Folkabuss. Alltså de klassiska hippiebussarna. Min kompis Henrik hade en med taklucka och där treans växel inte funkade.