Har man lamm så händer det att de rymmer någon gång, så är det bara. Det spelar ingen roll hur noggrann man är, eller hur bra stängsel man har, det händer ändå.
Hösten är en kritisk period, speciellt om man har baggar. Baggar på hösten har bara en sak i huvudet och det är att ta sig ut och träffa några trevliga damer att ha oskyddat sex med. Vi hade några slaktbaggar som gick på ett nytt bete. Kvällen innan slaktbilen ska komma åker vi för att hämta hem dem. Det hela är mycket märkligt, bara hälften av herrarna går kvar bakom det nyuppsatta och fint spända lammnätet. Efter en del letande hittar vi naturligtvis ett hål i stängslet där de små houdinisarna smitit ut.
Det börjar skymma och de gula höstlöven rasslar sorgset i skogen.
- Det finns inte en chans att vi får tag i dem innan det blir mörkt, snyftar jag.
- Stå inte bara där och lipa, gör något istället! säger Hemmansägaren.
Likt en aborigin, som lärt sig tyda naturens signaler under tusentals år, sätter han sedan näsan i backen. Tecken som klövavtryck och färskt lammbajs gör att han får upp ett spår. Vi kastar oss in i bilen och tar upp jakten på rymlingarna. Då och då stannar indianen Hemmansägaren och spejar ut över vidderna. En nyss övergiven lägerplats där elden knappt falnat, en slängd fimp, en ulltuss leder honom allt djupare in i skogen.
Vid ett vägskäl står en gammal man. Han tittar på oss i samförstånd och pekar sedan mot en skogsstig:
- De försvann in där. För femton minuter sen.
Jag följer efter stigen medan Hemmansägaren åker hem för att hämta förstärkning.
Jag tror inte mina ögon när jag efter en stund får syn på baggarna. De står och trycker framför ett tynnesnår och de röda slaktmärkena i öronen på dem lyser i det dunkla kvällsljuset.
- Vad du än gör, håll dem kvar där! väser Hemmansägaren på en knastrig mobillinje. Jag böjer mig ner för ett ögonblick för att knyta skosnöret som gått upp under jakten. När jag tittar upp igen är baggarna borta. Till slut ser jag några grå svansar röra sig inne i snåren och jag kan andas ut.
I fjärran hör jag pickupen komma och rasslet av lammgrindar i hästtransporten. Alla barnen är med i bilen och Hemmansägaren har pratat taktik med dem så de vet exakt vad de ska göra. Med sammanbitna miner hoppar storebarnen ut och sist kommer en glad Lilleman skuttande med tre innebandyklubbor i famnen som han tydligen anser kan vara till nytta. På mindre än någon minut och nästan ljudlöst lyckas storebarnen bygga en fålla.
- Driv på dem nu, skriker Hemmansägaren till mig.
Jag sätter fart på baggarna. Jag vet att vi bara har den här enda chansen, det går bara att lura dem en gång. Dessutom är det nästan mörkt. Precis när baggarna ska gå in i fållan tvekar de lite. Under några darriga sekunder ser det ut som om de ska överlista oss men så springer de upp på transporten.
I bilen hem råder det en nästan euforisk stämning. Alla pratar i munnen på varandra om den lyckade operationen så som man kan tänka sig att ett gäng gangsters pratar efter en lyckad hit and smash-kupp.
- Jag gjorde bara så här! säger Lilleman lyckligt och viftar med sina innebandyklubbor.