I höstas gjorde Hemmansägaren och jag en stenhård utrensning av tackor som fungerat mindre bra. Alla tackor som strulat och alla tackor som hade dåliga juver rensade vi bort. Allt för att få en lättare lamning nu i vår. Allt för att bespara oss en del sorg.
Hur det nu var så avancerade aldrig de där utslagstackorna på slakteriets väntelista i höstas så vi bestämde att de skulle få gå en sommar till och fungera som landskapsvårdare. Under vintern hade vi dem i en box i ladugården. En morgon märkte jag att de utslagna hade herrbesök, en avelsbagge hade lyckats få upp boxdörren och hoppat in.
- Ha, ha, skrattade Hemmansägaren. Som den baggen har kämpat för att komma på portkoden! Han har väl kört det vanliga tricket, testat några nummer som 1066 eller 1361 och så till slut så går dörren upp!
Jag var inte lika road utan började genast oroa mig över att tackorna utan fungerande juver hade blivit betäckta.
- Så fort går det faktiskt inte, lugnade Hemmansägaren mig. Det är ju inte pang på rödbetan precis.
Med facit i hand kan jag säga att det verkligen måste ha sagt pang mellan avelsbaggen och de utslagna tackorna den där olycksaliga natten i vintras, för här har det kommit bebisar på löpande band.
- Se det som att vi har fått bonusbarn! säger Hemmansägaren som alltid är så irriterande positiv.
Mitt i allt elände med alla små som ska flaskmatas har jag ändå inte kunnat låta bli att glädja mig för de utslagnas skull. De är så lyckliga över sina ungar. En av tackorna har vakat som en hök över sin lille så det är knappt man har fått peta på den.
Oroligt har hon stampat i marken med ena frambenet när vi har kommit med nappflaskan. Ungen har ätit bra och sedan skuttat runt på sina lakritsstänger till ben medan mamman oroligt vankat efter.
Men så en dag kommer sorgen. Ungen ligger bara där. Huvudet hänger och benen bär den inte längre. Vi tar in den i köket för intensivvård men trots alla försök så avlider den efter någon timme. Efter att ha haft en död lammunge i kökssoffan ett tag så lade Hemmansägaren ut den utanför dörren för att senare lämna in den till destruktion.
Med en mor i sorg ute på storgården var det svårt att somna den kvällen. Hjärtskärande tackgråt letade sig in genom sovrumsfönstret och lade sig som ett täcke över oss.
Nästa morgon var det alldeles tyst. Och fållan där tackan ska gå var tom. Tackan hade tagit sig ut och hittat sin döda unge utanför ytterdörren. Där stod hon och vakade.
När man kom nära stampade hon i marken. Då och då puffade hon på ungen för att försöka få upp den igen.
- Låt henne ha ungen i fred, sa dottern som läst i en hästbok att ston ska få ha sina döda föl hos sig tills de förstått vad som hänt.
I dagar har nu tackan vakat över sitt döda barn.
Men reglerna tillåter inte att man har döda lammungar liggandes i trädgården. Vid en kontroll blir man säkert av med stora delar av gårdsstödet. Lammpsykologi och Jordbruksverkets regler synkar nog inte riktigt i det här fallet.