Jag har varit lärare i 17 år. Jag har undervisat massor av elever och träffat mängder med föräldrar. Jag har haft utvecklingssamtal med tolk då föräldrarna inte kunnat svenska. Jag har haft utvecklingssamtal med en pappa som var stjärnadvokat och syntes på TV var och varannan dag. Jag har haft utvecklingssamtal med arga föräldrar som skrikit och gapat och slagit nävarna i bordet för de har varit jättebesvikna på skolan.
Men av alla möten och samtal jag varit på så är det ett som etsat sig fast. Det var ett möte där rollerna var de omvända. Det var min man och jag som var föräldrar. Det var andra som var lärare och specialpedagoger. Vi var kallade till Havdhem skola för man var oroliga för att vårt barn inte skulle lära sig läsa. Man hade gjort ett test som visade att vårt barn hade problem. Jag var i chock. Jag grät. Jag kunde inte sova på flera nätter. Mest chockad var jag över att det plötsligt hade gått upp för mig hur utsatt man känner sig som förälder vid sådana här möten. Här hade jag hållit i hundratals liknande möten själv och aldrig riktigt förstått hur det känns att vara förälder förrän jag själv hamnade på den sidan. Det var en hård skola.
Det första jag kände var förnekelse. Skolan hade såklart missuppfattat läget. Därför åkte maken dit för att vara med under en skoldag och studera vårt barn. Han kom hem ganska dyster:
- Alla barn satt snällt och lyssnade på fröken då hon läste saga. Alla utom vårt barn, berättade han.
Vår älskling hade legat barfota och på mage på den lilla stolen och snurrat. Strumporna hade ungen hållit i händerna och använt som någon slags flaggor att vifta med.
- Det såg inte klokt ut, suckade maken.
Det här hade kunnat vara början till en lång och jobbig skoltid för vårt barn. Skolan hade kunnat säga att barnet inte var moget. Att alla barn ska få utvecklas i sin takt och att allt nog löser sig på sikt. Men det gjorde man inte. Man såg tidigt problemet och tog tag i det. Man ordnade med en liten skrubb dit vårt barn kunde gå och jobba då denne behövde lugn och ro. Man satte in extra stöd.
Idag är jag så tacksam mot Havdhem skola. Tack vare att man i ett så tidigt skede slog larm så har vårt barn haft möjligheten att klara de mål som krävs.
Därför blir jag så provocerad av alla förståsigpåare som säger att man inte ska ha prov och test och skriftliga omdömen i de lägre åldrarna i skolan. Om det är någon gång som det är viktigt att testa elevernas kunskaper så är det väl då! Så att insatser kan sättas in tidigt. En specialpedagog jag arbetade tillsammans med tidigare säger:
- Man märker redan i ettan vilka elever som behöver extra stöd. När de går i ettan är det ganska lätt att göra något åt det. Men att sitta och traggla med barnsliga läseböcker då man går på högstadiet, det är inte så kul.
De här proven och testerna är inte bara viktiga för den enskilda individen. De är viktiga för att se hur skolområdet i stort står sig mot andra skolor. Proven är viktiga ur ett kvalitetsperspektiv. Så att alla elever får samma förutsättningar att lära sig oavsett i vilken skola man går.
Och ungen som låg och snurrade på stolen? Ja, denne läser numera helt obehindrat litteratur på engelska.