Mejl från gården
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att vara mitt i lamningen är overkligt. Dygnet runt så lammas det. Det är alltid någon av de hundra tackorna som ligger och krystar. Som behöver tillsyn. Som man oroar sig lite extra för. Oftast så klarar sig tackan alldeles själv. Ungarna kommer ut och är snabbt på benen. Men ibland blir det problem. Och med problem följer ansvar. Ansvar att hjälpa så gott man kan. Det är ett ansvar som jag tycker blir tyngre för vart år. Lamning är nämligen inte bara små lakritstroll som skuttar runt bland vårblommorna. Lamning är också ångest. Och när som helst måste man rycka in.
- Mien kom hit! Vi har en tacka som har en jätteunge som ligger avigt! Bakbenen kommer först.
Jag är nyduschad och har rena kläder men det är bara att kasta sig ner i skiten. Vår dotter, Hemmansägaren och tackan har kämpat en längre tid för att få ut ungen.
- När jag säger till, när det kommer en värk, då ska du dra, Mien! Du ska dra rakt nedåt, säger Hemmansägaren lugnt.
Tackan stönar av smärta och jag försöker dra i de livlösa bakbenen som hänger ut.
- Det går inte, snyftar jag.
- Sluta och lip! Det måste gå! Du måste dra! säger Hemmansägaren. Men sitta inne och skriva krönikor om hur mysigt det är med lamm, det går bra det, morrar han.
Jag tar av mig mössan och lindar den runt lammungebenen så att jag ska få bättre grepp. Men det hjälper inte. Ungen kommer inte ut.
- Jag kan inte! Gud, hjälp mig! Det är så hemskt, gråter jag.
Tackan stönar och Hemmansägaren väser åt mig att jag måste bevara min ångest för mig själv.
Till slut får vi ut ungen. Den är död. Men tackan lever.
- Mien, gå bort till tackan med de nyfödda trillingarna och ta en av dem. Skynda!
Jag känner mig som ett fä när jag stjäl ett av trillingtackans barn. Jag klarar inte att möta mammans blick utan tittar ner i golvet när jag tar ungen. Den är ännu fuktig och tackan bräker oroligt efter den.
Vi bryner trillingungen mot den döda och lägger den sedan framför den helt utmattade tackan. Tackan kvicknar till och börjar slicka på barnet, tror att det är hennes eget. Hon har inte förstått att hennes unge dog. Efter en liten stund föder hon fram ett syskon också. Och syskonet lever. Istället för att ha en ledsen tacka med kanske inga levande ungar och en tacka med tre ungar så har vi nu två tackor med två ungar vardera.
- Mien, du måste sluta att flippa varje gång det blir lite kritiskt, säger Hemmansägaren surt till mig efteråt. Man är inte en finare människa för att man står och lipar och skriker på Gud och säger att det är så otäckt att man inte klarar av det, fortsätter han. Det handlar om att bevara lugnet. Så, skärp dig!
Jag tänker på de där racksen igen i sin vacuumförpackning. Det ser så enkelt ut. Men det ligger mycket känslor bakom, det ska gudarna veta.