Hemmansägaren sitter och läser tidningen en morgon inför helgen:
- Men titta här, man kan åka på arkeologidag till norra Gotland! Det skulle väl vara mysigt att åka på? Vi gör ju aldrig några vettiga utflykter med barnen, säger han sen och suckar.
Visst är det så. Det blir inte så många utflykter. När man inte sitter i bilen och kör barnen till olika sportaktiviteter så äts tiden upp här hemma av diverse pyssel. Nog för att barnen tvingas delta i det pysslet men det kunde ju vara kul att erbjuda något annat en helg, än att väga slaktlamm eller plocka fallfrukt.
Efter en stunds dividerande och efter telefonsamtal från min syrra som hört att det finns massor med svamp i Fröjelskogarna, bestäms att vi ska göra en skogsutflykt med alla barn.
Jag gör matsäck och tonårsdottern beordras hem från en kompis:
- Men jag vill inte plocka svamp! säger hon yrvaket efter en sen filmkväll med polarna.
- Alla måste följa med! säger jag käckt.
Sjuåringen krånglar och vill inte heller följa med. Framförallt vill han inte ha strumpor på sig:
- Man får skavsår om man inte har strumpor! säger jag.
- Jag vill ha skavsår! ylar sjuåringen.
Trettonårige sonen har redan gått ut och satt sig i bilen för att slippa undan allt bråk. Och så är det Hemmansägaren som är puts väck precis när vi ska åka, han var visst tvungen att ordna med ett elstängsel i sista minuten.
Det är minst sagt tryckt stämning i bilen när vi styr kosan norrut. Lite lättare blir det när vi möter upp syrran, svågern, alla barnen, andra kompisar och ett par hundar. Med raska kliv går vi sedan in i skogen. Vi går och går och går. Vi ser ingen svamp men vi går ändå. Syrrans småttingar traskar tappert på.
Värre är det med vår sjuåring som börjat halta betänkligt. Efter ett par kilometer in i skogen visar han upp en skinnflådd häl:
- Jag vill inte ha skavsår längre, snyftar han.
För att glömma alla sorger så sätter vi oss ner och äter matsäcken. Sedan händer något mycket besynnerligt. Alla reser sig upp under tystnad och far sedan iväg åt olika håll. Efter en stund är jag alldeles ensam på stigen. Av de sju barnen och de fem vuxna syns inte ett spår. Hundarna är också borta. Alla har försvunnit. Jag skriker och ropar:
- Hallå! men får inget svar.
Efter vad som känns som en evighet kommer jag till slut ut på väg 140, säkert fem kilometer från platsen där vi startade. Vid vägkanten sitter syrran och vår tonårsdotter i godan ro i solen och har trevligt med ett gäng barn:
- Är det du som gått omkring därinne i skogen och gapat? undrar tonårsdottern.
Efter ett tag kommer Hemmansägaren med följebil och plockar upp oss. Kvar i skogen är nu bara svågern med en tvåårig dotter. Och syrrans golden retriever. Jag kan meddela att golden retrievern i alla fall har kommit tillrätta, det har syrran sms:at. Svågern och tvååringen har jag inte fått någon rapport om ännu, men det har i och för sig bara gått en knapp vecka sedan de försvann så jag kanske ska lugna mig lite.
Med facit i hand tror jag vi plockat färdigt svamp för i år. Till helgen blir det vägning av slaktbaggar.