4 juli
En magisk och sen kväll i Visby. Det är över tjugo grader varmt och uteserveringarna är överbefolkade. Almedalsveckans förtrupper har börjat anlända. Jag träffar Catharina Millmarker från Fortifikationsverket och jag frågar henne om det är sant att verket vill köpa hamnen i Kappelshamn. Något ordentligt svar får jag inte, det här är inte en kväll får sådana samtal.
Det klirrar av glas, bubblar av skratt, vibrerar av goda samtal. En sån här kväll blir alla människor goda, tänker jag, men vet att tidningarna nästa dag ska innehålla en mängd notiser om fylla, slagsmål och annat elände.
Men strunt i det nu! På den här uteserveringen kan i alla fall ingenting otrevligt hända. På en stol bredvid mitt bord ligger den berömda katten Knäcken och sover. Jag skrev om honom för flera år sen och blir glad över att han fortfarande finns. Knäcken är ingen vildkatt utan har ett riktigt hem här alldeles nära Stora torget. Varje dag gör han sin runda till restaurangerna runt torget och blir bortskämd, men ofta slutar dagen här på G:a Masters.
På uteserveringen där personalen lagt en filt på Knäckens favoritstol för att han ska ligga mjukt.
Morgonen därpå tar jag bussen till Roma och hämtar Enfield, min motorcykel som än en gång har varit intagen vård. Det är något med elektriciteten.
Jag åker där ifrån god och glad och tar en sväng ner längs med den vackra Ekstakusten. På en udde, där fågelskyddet just upphört, åker jag ut och kliver av mc:n.
Det skulle jag inte ha gjort.
Efter en kvart ska jag köra vidare, med Enfield startar inte. Ingen elektricitet. Jag ringer Per på mc-verkstaden och mitt goda och glada humör är inte längre det minsta gott och glatt. Per har hunnit hem till sitt för att börja fira helgen, men säger att han och hustrun kommer till undsättning bara han får tag på en släpkärra att transportera hem liket med.
I väntan på deras ankomst kastar jag varpa med en tunn sandsten. Som tur är är det bara några passerande trutar och en flock kor som ser det, för kastningen fungerar rent käpprätt nu när jag är irriterad. Efter en timme gör jag ett nytt startförsök och nu har plötsligt det elektriska återvänt och mc:n startar! Pinsamt för Per, hustru och släpkärra har redan hunnit till Sanda.
- Mystiskt, säger jag när de kommer fram
- Verkligen mycket mystiskt, säger Per. Hans hustru ler konstigt.
Sen kommer lapphustrun med kaffe och när vi druckit ur det åker vi hem, var och en till sig. Enfield går som en klocka.
Dagen därpå är det fortfarande lika hett när jag åker till Hemse. Det är den årliga Hemsedagen och jag har blivit ombedd att sitta och signera min nya bok utanför Krut & Papper.
Bokens pris har den här dagen satts ner till 199 kronor. Och jag som tycker så illa om den typen av prissättning! Allting kostar snart något som slutar på 99 och jag är säker på att det finns utredningar, som visar att en vara som kostar 199 kronor är mycket lättare att sälja än om den kostar 200.
Är vi konsumenter verkligen så lättlurade?
Där, i Hemse, säljer jag en bok till en dam som berättar att hon dansat med mig i Garda bygdegård. Det var mycket länge sen.
- Dansade jag bra? säger jag.
- Ja, men du hade en anskrämligt ful slips, så nästa gång du bjöd upp mig sa jag nej.
Har jag någonsin haft slips?