En släpkärra full. Några kartonger i skuffen. Det är vad jag har med mig när jag lämnar mitt barndomshem efter att ha tömt huset och delat tillhörigheterna med min bror.
En maskäten skänk. Ett gammalt skrivbord. Några tavlor och en hel massa småsaker. Minnen, omöjliga att slänga.
Jag kan fundera lite på vad jag egentligen tänkt ha den där rostiga gamla kåsan i järn till? Eller den där svanen som Emma Appelqvist täljde till mig för ungefär tjugo år sedan.. Ett gammalt trasigt armband. Jättetrasigt till och med. Men en gång bars det av min farmor och jag kan inte slänga det.
Jag hade så många skatter som barn. Och dussintals olika förvaringslösningar för dem. Jag har kastat bokmärkena och alla suddgummin från suddsamlingen. Mina gamla mjölktänder grävde jag högtidligt ner i en syrenbuske ute på gården. För att lämna ett spår. Göra ett avtryck. Vad förvånade arkeologerna ska bli om hundra år när de hittar tiotalet mjölktänder nedgrävda där i busken!
Den finaste skatten av dem alla kunde jag dock bara inte slänga.
Jag minns hur ömt jag vårdade den efter att jag fått mammas välsignelse att överta den. Lade den alltid i den för tillfället finaste förvaringsmöjligheten. När jag nu i vuxen ålder inser vad det var jag vårdade så ömt blir jag full i skratt. Min högt älskade skatt är nämligen inget annat än en brosch i form av en sosseros.
Jag brevväxlade mycket som barn. Med mina kusiner, ända borta i Rone. Med sommargotlänningarna och med klasskompisarna. Alla de breven har jag kastat nu. De var helt enkelt lite för tråkiga. "Hej. Idag åt vi köttfärssås till mat. Vilken är din favoritfärg? Min är guld. Skriv snart svar." Däremot sparade jag en pärm med gamla teckningar. Så fort jag lärt mig skriva, vid sex års ålder, skrev jag små berättelser till varje bild jag målade. Odramatiska, gulliga små berättelser, inte helt olika denna faktiskt.
Så står jag då slutligen där och betraktar mitt nu tomma barndomshem. Hagarna och ängarna där vi brukade leka. Pissbrunnen som vi fruktade (skrämselpropagandan hjälpte) och träden vi klättrade i. Jag tar en bild på utsikten från sovrummet jag sov i som barn.
Försöker memorera hur inredningen stod innan vi bar ut den. Låter barnen springa genom syrenallén en sista gång innan jag viskar "hej då huset", plockar med mig några av farmors gamla glasburkar från källaren och betraktar fascinerat en sista gång, de inlagda päronen som hon, någon gång på 50-talet kanske, lade in och som ännu står orörda på en hylla.
Hela min barndom står nu nedpackad i några lådor. Delar av den körs till tippen. Nu ska jag hem och låta minnen av pappa och andra förfäder flytta in i mitt eget hem. Skrivbordet med bläckfläckar från farfars gamla bläckpennor i lådorna ska fram. Den gamla orgeln ska det spelas på igen. Tavlorna ska få nya väggar och de gamla leksakerna ska lekas med igen, nu av mina egna barn.
På Näs ska nya barnafötter trippa. Näs socken kommer i år att utökas med fem personer. Två, snart tre små barn ska springa runt i mina barndomshagar, äta frukost under samma äppelträd och fira julafton på samma sal. Kanske kommer flickebarnet i familjen också att tappa en tand när hon ilsket försöker bita av en envis stjälk från en rölleka.
Kanske kommer den nya familjen också att högtidligt, varje vår, vandra ut till platsen i trädgården, där farmor grävde ner en våradonis från Hoburgen precis innan de blev fridlysta och fröjdas åt de vackra blommorna. Vem vet.