Min magister fick 29 år för dubbelmord
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mest var det djur som brann inne.
Men även ett äldre syskonpar saknades. Kvarlevorna av de båda hittades så småningom i resterna av branden. Båda visade sig varit mördade innan lågorna började härja.
Händelserna natten till den 14 april 1989 blev början till slutet på många år av skräck och undran i bygden.
På söndag, klockan 22.00 i Sveriges radio P4, sänds en dokumentär om den person som kom att kallas Stenbergapyromanen. Samme person som var min lärare i samhällskunskap på gymnasiet.
Det är klart att man i efterhand funderar på om det fanns några tecken på att det var som det var och blev som det blev.
För det brann ju under min gymnasietid också, i skiftet 70- och 80-tal. Bränder som denne man mot sitt nekande dömdes till sju års fängelse för, bara en kort tid efter att jag tagit studenten.
- Står det något intressant i tidningen i dag, brukade han säga när han kom till lärarrummet samma dag som hand verk fanns på förstasidan, har en annan lärare berättat för mig.
Extremt skärpt var han, adjunkten. Gick aldrig att vinna en diskussion mot.
Men redan då gick ju ryktena. Bakom ryggen hände det att han kallades "Solstickan".
Jag var journalist på Vetlanda-Posten när en hel bygd stod i lågor, den där natten. Och det var i sanning en annorlunda twist av livet; att nu bevaka mördarjakten på sin gamle lärare.
Jag intervjuade människor i trakten, grannar till pyromanen, som berättade om en isande skräck, om folk som sov med geväret intill sängen, jag stod utanför avspärrningarna och väntade medan polisen tekniker undersökte brandplatserna.
Det var en evig väntan på att få bekräftat vad "alla" redan "visste". Att Stenbergapyromanen, som nu avtjänat sitt första straff, slagit till igen.
Hela händelsen är en orgie i vidrigheter, men också ett in i minsta detalj planerat dåd för att försöka frikänna sig själv från den tidigare indiciedomen.
Stenbergapyromanen dömdes till livstids straff för dubbelmord och sju mordbränder vilket sedan tidsbestämdes till 29 år och i efterhand känns det märkligt att ha haft en blivande dubbelmördare som ledsagare ut i livet, en man vars brott präglades av "total hänsynslöshet"
Men det känns också lite speciellt, som en medalj eller nåt. Att kunna säga "Stenbergapyromanen, honom hade jag i skolan".
* * *
Han gav mig bara en tvåa i betyg, förresten. Kanske kunde man få det upphävt med tanke på hans dubbelnatur?