Döden döden. Den kommer oss lite närmare via GT:s artikelserie i ämnet.
De flesta av oss bär ju faktiskt döden med oss på ett eller annat sätt. De allra flesta, vuxna i alla fall, känner ju någon som har dött.
Ändå pratar man så lite om det. Själv funderar jag mycket på hur döden påverkar en, förändrar en och leder en in på vägar man kanske inte skulle ha tagit om döden inte hade inträffat.
Min pappa dog när han var 51 år. Det har gjort att jag har förstått att inte alla är uråldriga och halvdöda redan, när de slutligen får dö. Man kan dö mitt i livet också, långt innan pensionen, långt innan man är ”klar”.
Det har jag krasst fått lära mig och det gör att jag har svårt att leva mitt liv så som man nog kanske egentligen borde. Svårt för måsten och krav. För om jag nu ska dö, så vill jag ha levt livet så som jag vill, inte så som jag borde.
Min pappa blev pappa för första gången vid 36 års ålder. Jag och min bror fick 15 respektive 14 år med vår pappa. Själv skaffade jag barn vid 22. För OM jag nu dör runt 50-årsåldern jag också, så har jag i alla fall fått vara mamma i många år. Barnen har hunnit blivit vuxna. Kanske är jag redan mormor då?
För det lärde jag mig, av pappas död, att när man väl ligger där och ska dö, så är barnen, om man har några, viktigast. De man tänker på, de man gläds åt och de man sörjer.
Min pappas död har lärt mig så otroligt mycket och säkert på jättemånga sätt gjort mig till en bättre människa. Jag har vett att glädjas åt mitt liv till exempel. Jag har lätt att se vad som är viktigt och lätt att prioritera det.
Jag vill inte dit, men när döden väl kommer så kommer jag nog inte att vara rädd för den. Jag har kunskap i hur man kan hantera den och även hur man inte bör hantera den. Jag är så jävla förberedd på döden, för jag har med mig den vart jag går.
Jag delar upp mitt liv i ljust och mörkt. Fram tills jag var 15 var det ljust.
Efter 15 blev det mörkt. Det har förstås blivit ljusare och ljusare igen med åren, men jag blir aldrig, aldrig samma person som innan pappa blev sjuk och dog. Jag kommer aldrig att bli så ljus. Livet kommer aldrig att bli så ljust igen. Jag är skadat gods. För resten av mitt liv kommer jag att vara ett barn som förlorat sin förälder. Hur gammal jag än blir.
Och det piggar ju upp en att tänka på allt som man eventuellt lärt sig av någons död och hur döden eventuellt berikat ens liv lite. Men det går ju inte att komma ifrån att döden ändå skadat mig mer än vad den berikat.
Det kan vara simpla saker som att jag efter det där ”hej jag är på sjukhuset och de säger att de inte kan göra något”- telefonsamtalet har en otrolig skräck för att prata i telefon. Jag blir rädd när det ringer, helt enkelt.
Döden finns ju bara ett telefonsamtal bort. Att jag grät den dagen vi skaffade badkar tror jag kan vara en annan skada som döden fört med sig. Jag har svårt för alla sorters förändringar. Om det gick skulle jag nog knarka trygghet. Allting måste vara som det alltid har varit. Och jag vill helst inte utsätta mig för utmaningar, jag vill ha det stadigt under mina fötter.
När marken en gång ryckts bort under dem så vill man ha den stadig sen.
Hade man inte ett inre djup innan, så får man det efter att ha mist en närstående. Jag kan inte med yta och lättvindighet. Jag slösar inte bort tid på ytlighet när jag vet att jag kan dö imorgon.
Ja. Döden både begränsar och berikar. Och alla måste vi möta den på ett eller annat sätt.