Jag är en ganska vanlig mamma. Slapp och slö på mina håll. Steker väl mycket falukorv. Sätter välvilligt på Pippifilm för att få en stunds lugn och hotar gärna med indraget lördagsgodis när nöden kräver det. I perioder rycker jag upp mig och är extra pedagogisk och omsorgsfull medan jag i andra perioder serverar godis till lördagslunch och glatt säger "ja det får du" på stortjejens fråga om hon får lov att använda ordet skit.
Jag vill inte att någon på något vis ska tro att jag är den perfekta lilla mamman som trallar runt här i vårt bajsbruna hus och är så lycklig och kärleksfull och pedagogisk därför att jag helt inte är det. Ingen perfekt mamma. Med följande text menar jag inte att skriva er på näsan, eller anklaga er. Jag vill bara ge er min sida av saken.
För det finns nämligen en väldigt präktig sida i mitt föräldraskap: Jag dricker inte i sällskap av mina barn.
Alltså inte ens en droppe. Inte ens lättöl. Inte ens "ett glas vin till maten". Jag gör inte det helt enkelt för att jag tycker att det är fel.
"Men man måste ju kunna ta ett glas vin till köttbiten! Det är ju så gott", säger ni då. Då säger jag att om man vill dricka för att det är gott finns det hundratals andra dryckesalternativ man kan köpa hem. Jag tror inte på att folk dricker alkohol för att det är gott. Jag tror att man gör det för avslappningen. Den lilla, lilla, knappt nämnvärda berusningen som får ens kropp och sinne att slappna av på ett skönt sett inför helgen.
Med berusning kommer även förändrad personlighet. Den där lilla, lilla, knappt nämnvärda personlighetsförändringen som gör mamma lite gladare, lite busigare på fredagskvällen. Den hävdar jag och de allra flesta experter med mig, att barnen känner av. Och det spelar ingen roll hur de reagerar på den, anser jag.
Spelar ingen roll om de tycker att mamma är rolig eller om de känner sig oroliga och olustiga till mods. Jag tycker inte att barn ska utsättas för den förändringen.
Vissa hävdar att de, genom att dricka måttligt och bara ett eller två glas då och då, lägger grunden för en sund alkoholinställning hos sina barn. Jag säger att jag inte vill ge mina barn någon sorts inställning till alkohol alls.
Den får de skaffa sig själva. Och jag tror att chansen att mina barn ska dröja med sina alkoholdebuter är bra mycket större än hos de barn vars föräldrar hjälper till med alkoholinställningen.
Till mina barn kommer jag att säga "drick helst inte. Om du ändå gör det så ring mig. Jag blir inte arg och jag är alltid nykter och kan hämta dig".
Det här med att supa på allvar inför sina barn tänker jag inte ens nämna. Den som på allvar tror att "så länge det finns fler barn på festen som barnen kan leka med kan jag nog allt supa till lite", måste i ärlighetens namn vara helt dum i huvudet.
Eller de som på allvar kan rättfärdiga en liten fredagsfylla med maken/hustrun hemma vid köksbrodet för sig själva. Dumma i huvudet. Inget barn, inte nu, inte förr, inte någonsin, är glad och lycklig när mamma och pappa är fulla. Inget barn.
Visst super jag själv ibland. Senaste gången var på midsommar. Då hade vi barnvakt. Jag undviker även helst att vara bakfull inför barnen, även om det gick lite si och så med det på midsommar..
Men även solen har sina fläckar. Och jag försöker i alla fall att leva efter det största, viktigaste och faktiskt lättaste kravet jag ställer på mig själv som förälder. Att mina barn aldrig ska uppleva mig alkoholpåverkad.