29 april
Tittar ut genom stora fönstret ner mot hamnen och blir på bättre humör. Ja, rent av riktigt glad.
I regnet ser jag en stor schaktmaskin, en lastbil med släp och några gubbar i fullt arbete. De håller på med grunden till havsbastun!
Rörmokarna har lagt sina rör, väggarna är snart på gång, de väldiga stenskivorna till det vackra flistaket likaså... Nu är det bara resten kvar.
Pengar och ideell arbetskraft.
Det har varit en tung tid och jag har inte gjort någon hemlighet av att jag mått psykiskt dåligt. Inte på gränsen till totalt sammanbrott, men ändå dåligt.
Jag har haft god tid att tänka och har nu kommit fram till några beslut med tidsplan:
1: Göra om trädgården (3 år). 2: Få ordning i källaren (2 år). 3: Kasta varpa med en lättare sten (i år). 4: Göra fler och längre storkok (har börjat med åtta portioner rotfruktssoppa och lika många köttfärssås). 5: Bygga en bättre rök (nästa år). 6: Till fulländning utveckla min plan på ”Det långsamma livet”, med tidsutdragna arbetsmoment, uppskjutande till morgondagen, mc-utflykter i snigelfart, saktmod och allmän ostress.
Det finns säkert folk i min närmaste omgivning som tvivlar på att jag kommer att lyckas.
Inte minst jag själv.
Misstanken om att jag är en typisk Medel-Svensson har förstärkts. Efter att en tid dagligen ha läst svaren till Dagens webbfråga på helagotland.se är jag nu övertygad om att så också är fallet. Jag och majoriteten:
Har du varit på någon av Karlsöarna? (ja 84 procent). Hur går det för FC Gute i år? (Bottenlag 73 procent). Tittar du på ”Let´s dance”? (Absolut inte 46 procent).
Däremot är vi oense om Kan du tänka dig köpa en ny bil? Ja, om jag har råd 44 procent (själv köper jag sällan bilar som kostar mer än 10 000 kronor). Vad gör du med trädgårdsavfallet på våren? Lämnar till återvinning 41 procent. (Jag eldar upp det när det inte blåser in mot grannen).
Så en 100 procentig Svensson är jag tydligen ändå inte.
Inför den stora kommunalstrejken 2003 dundrades det: ”Vi har fått nog! Vi ska kämpa! Den här gången ger vi oss inte!”
Av det blev det piss och nästan ingenting.
Den här gången kräver Kommunal ett lönepåslag med 1 740 kronor för dem med en genomsnittslön under 25 000 i månaden.
Men arbetsgivarna dundrar: ”Strejkar ni drabbas de sjuka, de gamla och barnen!”
Och detta – omtanken, pliktkänslan, ansvaret – gör att kvinnorna i Kommunal vareviga gång stupar när de försöker förbättra sina villkor för att komma lite närmare männen på lönestegen. De lär inte lyckas den här gången heller.
Men tänk om jag ändå har fel. Halleluja!
I morgon, lördag, åker jag till Stockholm för att delta i en svensexa. En av fotbollsknattarna i laget jag tränade i Brommapojkarna ska gifta sig och några av de övriga knattarna, numera med skäggstubb och radhus, har bett mig komma och coacha laget vid en match.
Ytterligare en anledning att må bättre.
Regnet har tilltagit, men de jobbar fortfarande på där nere i hamnen.
När jag skrivit färdigt ska jag gå ner och fråga om de behöver en ideell arbetskraft.
PS söndag kväll.
Kommunalstrejken avblåst. Ett hyfsat bra avtal för de sämst betalda om jag förstått det hela rätt.
Jag hade fel i mina farhågor.
Så ”Halleluja!”