Det sades i grabbmun att man var tvungen att kunna skjuta pucken över sargen för att få vara med och träna ishockey. Så var det naturligtvis inte, men det var den sanning som rådde.
Jag blev aldrig någon hockeyspelare.
Men jag gick då och då på A-lagets matcher. Fredagskvällar på månskensrinken, gnistrande kalla vintrar på Smålands högland, knarrande av snö.
Frasandet från skidskor på grynig svart is, snorloskor, lukten av hockeysvett när jag stod riktigt nära, kylan som letade sig upp genom kroppen från den istriangel som stack fram bakom sarghörnen.
Smällande slagskott och jävelsorden som for när trissan missade kassen.
Vetlanda HC i sina vita tröjor med gult och svart var som jag minns det aldrig någon segermaskin.
Men jag blev ganska bra på ishockeyspel. Ingen landslagskeps på huvudet, förstås, men än i dag hygglig i kompiskretsen. De kom från Fole och Hörsne och stan och jag hade kokat ihop en svettdrivande chili som slet i gommen och det var tionde året i följd för vår bordshockeyturnering.
När vi träffas vid spelbordet, då är det riktigt.
Vi skojar och skämtar och skrattar men när äggklockan går är det allvar och jävlar-anamma att den pucken var inne så ta mig fan!
Snabba fingrar på långa spakar, en kniv som slinter när chilin skärs kan äventyra hela ens tänkta framgångssaga.
Clemensnäs IF var tuffast fotograferade när jag samlade ishockeybilder en gång för länge sedan, de var fotade i mörker, och Arne Carlsson, 28 år, civilingenjör, back från Södertälje SK, var den svåraste att få tag i i Tre Kronor.
Den julen Nixon bombade Hanoi (B52:orna i svartvit tv) fick jag mitt första hockeyspel i julklapp (spelare av plast men det gick inte att åka bakom mål) och spelade det med tiden sönder och samman.
Jag och grannen Peter körde minst ett par treminutersmatcher varje morgon innan vi gick till småskolan.
De matcherna sitter i fingrarnas muskelminne. Åren har gått, jag har blivit äldre, hela tio år äldre sen vi kompisar från Fole och Hörsne och stan började turneringsspela i februari varje år, hur hisnande är inte tidens gång.
Vi rider ut den värkande och ibland vänliga vardagen, gör det vi ska och tror att vi måste, men när vi ses över chilin är vi tio år igen och låter oss vara det. Det lilla formatet räcker, det behövs inga Jackass-konster.
Det blev vinster och förluster och till slut var någon bättre än någon annan, precis som på den nu nedlagda uterinken när Åseda eller Virserum kom för ett bygdederby under den svarta himlen. Undrar förresten vart min björnskinnsmössa tog vägen?