Mitt livs första Kärleksresa
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För två år sedan blev jag oplanerat gravid med en snygg ung man. En månad innan dotterns födelse flyttade vi ihop och har sedan dess levt tillsammans, men inte VARIT tillsammans, hela tiden med planen att senare flytta isär.
I somras fick vi dock ta oss i kragen och inse att vårt ständiga uppflyttande av isär -flytten kanske berodde på något. Kanske kärlek?
Vi blev ett par medan Håkan Hellström sjöng sin allra vackraste sång under den magiska konserten i somras. Och nu har vi varit på Kärleksresa i Turkiet!
Första dagen på Kärleksresan vaknade vi i vår stenhårda hotellsäng. Det var mulet.
Vi gick runt kvarteret en sväng för att sedan återvända till hotellrummet, där jag somnade som en stock och sov bort dagens soltimmar. När jag vaknade var det mulet igen, men vi begav oss glada och positiva ner till stranden för ett första dopp! Vågorna var skyhöga, men vi blev bara glada för det, för vågor är ju så kul! Jättekul var det, tills en jättevåg slog omkull mig och skoningslöst kastade mig in emot stranden.
Bikinitrosorna flög ner runt knäna och medan jag liggande, i panik försökte dra upp dem kom nästa våg bakom mig och så en till på det.
När jag äntligen kom upp var bikinin överfull med sten och sand. Det såg ut som att jag fått både c-kupa och pung. Jag hyperventilerade och skrattade samtidigt, i svår chock.
Svamlade om att "nu vet jag hur de hade det i tsunamin". Min käraste sa att man inte kan drunkna på 2 dm djup, men jag lyssnade inte på honom utan fortsatte sedan att berätta för alla andra gotlänningar på hotellet, som ville höra, om min näradödenupplevelse. Innan min käraste somnade den kvällen hörde han mig viska:
- "Nu vet jag!"
- "Vad är det du vet?"
- "Nu vet jag hur de hade det på Titanic!"
Jag badade i poolen resten av resan. Havet är numera min fiende.
Vår BVC - "tant" fick tydligen agera ofrivilligt språkrör för att uppmuntra trötta småbarnsföräldrar att åka på semester. Riktigt så menade jag ju inte att det skulle bli.
För naturligtvis vet alla att man helst inte ska lämna sina 1,5 års barn så länge som en hel vecka. Samtidigt är det ju väldigt individuellt. Vår BVC- "tant" känner ju oss och vår dotter och kunde därför säga åt oss att åka. Och det var faktiskt förvånande lätt att åka ifrån.
Inte förrän under den fjärde natten började längtan krypa sig på riktigt ordentligt. Jag låg i sängen och fantiserade om ett stackars litet barn som grät förtvivlat och ropade MAMMABABBAMAMMABABBAMABA! Vårt barn. Låg i sängen och vred mig och hela kroppen bara skrek efter att få hålla mitt lilla barn!
I verkligheten låg dottern och sov sött i spjälsängen, 12 timmar varje natt, hemma hos mormor. Dagliga rapporter informerade oss om glädjefnatt, långa skogspromenader, lamm, hundar och lek med hennes två allra bästa kompisar, mina småkusiner Jonna och Elin. Jag tror vår dotter har haft det alldeles underbart under sin föräldrafria vecka, men nog har hon saknat oss lite, det tror jag.
Vi köpte ett enormt, knallgrönt mjukisdjur åt henne men fastnade dock inte, som vi hade fruktat, i tullen för Teletubbiesinnehav.
På denna Resa av Kärlek har jag läst och tänkt människotankar istället för bara mammatankar. Inget ont om mammatankar, men det är innerligt skönt att få tänka klart sina egna tankar.
Jag har även lyssnat på min egen musik ("Havet är djupt" har liksom tappat sin charm) och så har jag vaknat både en och sju morgnar utan att ha ont i magen.
En av de sista dagarna gick jag och lade 1700 kronor av våra familjepengar på en tatuering som jag länge önskat mig. "Man far spark si själv ei rövi u upp u ränn igen" står det numera på min rygg. Efteråt spydde jag som jag inte har spytt sen jag hade min senaste fyllespya.
Det gör så jävla ont att tatuera sig, ändå gjorde jag det för fjärde gången.
Om resan har fyllt sitt syfte? Ja verkligen. För nu fick vi bevis för att vi faktiskt är skitkära i varann och har det jättefint tillsammans även utanför vardagen med barn och radhuspyssel och stress.
Förlåt alla känsliga öron, men jag är så jävla jävla kär i honom! Och det allra bästa är att han är kär i mig också!
Den där snygga unga mannen som finskorna och tyskorna dreglade över där nere i värmen är bara min och han vill bara ha mig! Precis så som jag är! Med hängröv och allt!
P.S. Och så hälsningar till alla gotländska, medelålders par som blev våra kompisar där nere i värmen! Coolare oldies får man leta efter!