Mitt sista brev till Ingrid
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fast just det ja. Du, Ingrid, verkar ju ha utsett mig som något slags ambassadör för just gruppen, "nutida, unga kvinnor". Jag är 24 år och med dina mått mätt så kanske man skulle kunna kalla mig ung. Men jag känner mig inte särskilt ung. Jag lever inte direkt samma liv som de flesta av mina jämngamla kompisar.
Däremot, Ingrid, skriver jag väldigt ofta om livet som småbarnsmorsa, för det är min verklighet. Min verklighet är bajsblöjor och legobitar, foglossning och en vikt på 91 kilo just nu. De enda kvinnorna jag träffar är andra trötta småbarnmorsor när jag hämtar och lämnar på dagis, samt ett team av barnmorskor och doktorer. De flesta är äldre än mig, vilket gör det väldigt svårt för mig att skriva analyser av "nutida, unga kvinnor".
Inte nog med att du utsett mig till både jämställdhetsambassadör och förespråkare för öns unga kvinnor. I en tidigare ledare frågade du dessutom mig om de unga männen på Ronehamn bär vapen. Du ville att jag skulle skriva om varför unga människor känner behov av att gå beväpnade. Men Ingrid, kan inte du då, som "gammal", förklara för mig varför "76-åringen" vid Brucebo hade skitmycket vapen hemma? Jag menar, ni är ju i samma generation och allt, så du måste väl veta ungefär hur han tänker?
Du begär av både mig och Eva Bofride att vi ska stå för jämställdhetsskriverierna i GT, vilket vi båda ganska ofta gör, dock inte på det sättet som du önskar. Fredagen den 6 mars, skrev du en ledare om jämställdhet och feminism i GT.
Du skrev om den historiska kvinnokampen och det var intressant att läsa. Det var dock inga nyheter du kom med, för mig i alla fall. I motsatts till vad du säkerligen tror, så kan jag min kvinnohistoria. Visste du att jag har gått ett år på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg?
Där blev jag fullproppad med kvinnohistoria och lärdom om feminism och jämställdhet. Jag fick även lära mig om något som kallas "systerskap". Det verkar inte du ha lärt dig så mycket om, Ingrid, eftersom du har valt ut mig och Bofride som dina personliga måltavlor för allt som är av ondo. Du har inte tänkt på att Bison har en fru som han älskar? Att både Ulf och Mats har döttrar?
Det är lite konstigt, Ingrid, att du utsett just mig till din personliga hackhöna, eftersom jag är den, av GT:s krönikörer, som faktiskt oftast skriver om jämställdhet och feminism. Istället för att tjata om att jag ska "analysera nutida, unga kvinnor" tycker jag att du, till exempel, kunde uppmana GT:s chefredaktör att analysera hur många insändare varje månad som är skrivna av män, respektive kvinnor.
Eller be Mats att analysera hur det kan komma sig att han upplevt manliga kändisar som han träffat, så mycket trevligare än de kvinnliga.
Jämställdhetskampen är något som angår mig, men även mina manliga krönikörskollegor och alla andra karlar som har fruar, döttrar, mammor och systrar som de älskar.
Det här som du och jag håller på med, Ingrid, är något som vi pratade mycket om, på kvinnofolkhögskolan som jag gick. Generationsskiftet inom kvinnorörelsen. De gamla stötarna som kämpade och utförde stordåd på 60 och 70-talet är besvikna på dagens unga kvinnor som kallar sig för feminister.
Mellan raderna i din ledare den 6 mars kan jag läsa mig till att du/ni inte verkar tycka att dagens unga kvinnor är tillräckligt tacksamma för det ni utförde. Men det är vi! Vi är jättetacksamma för dagis, rätten till fri abort och så vidare. Vi är väldigt tacksamma för att det, idag, är någonting som vi faktiskt KAN ta för givet.
Nu är det år 2009 och två pappor har startat ett enormt föräldrauppror mot nedskärningarna inom barnomsorgen. De kämpar för barnen, men även för kvinnorna som riskerar att bli arbetslösa. Den 21 mars räknar jag med att gå sida vid sida med både dig, Ingrid och Uffe, Mats och Bison och en hel hög andra män och kvinnor, i den stora demonstrationen nere på stan.
Vi kanske kan dra några verser ur "kvinnointernationalen" tillsammans, Ingrid?