Det är två dagar efter den fabulösa Wisbymaskeraden och jag är ännu lite matt i pälsen. Jisses, ett sådant kalas! Wisby hotell visade sig vara de perfekta lokalerna för årets tema: Pirates of the Caribbean.
Vinterträdgården byggdes om till ett sjörövarskepp med cirkusartister i taket, och festvåningen fylldes med magiker, rollspelare, repkonstnärer, rockband - och omkring 300 utklädda gäster som åt, drack och dansade bort en het karibisk natt, medan höstrusket ven kring hotellets knutar.
Vi var tillräckligt många för att gemensamt skapa en riktigt skön stämning och ett tätt och varmt mingel... men jag kan ändå inte låta bli att undra: Varför var vi inte fler?
Hjälp mig gärna att förstå den här ekvationen:
Å ena sidan en ö där det ständigt klagas över att ingen gör något, att det aldrig händer något, att säsongen är för kort och hösten för mörk.
Å andra sidan över hundra ideella krafter som för andra året i rad, stöttade av några av öns största företag, lägger ner tusentals timmar på att skapa en happening som i omfång, kreativitet och ambition toppar det mesta. Ändå kom inte fler.
Var var ni andra? Hemma och zappade mellan 2 1/2 män och Fångarna på fortet? Filade på hälsningar till Firarvärt? Den enda giltiga bortförklaring jag kan tänka mig, är att man i stället valde Rockskallens kick off på Hamnplan. Annars fattar jag inte.
Det finns de som hävdar att gotlänningar är extra tröga inför nytänk. Det finns också de som hävdar att infödda gotlänningar är extra tröga på att bejaka nytänk från inflyttade gotlänningar. Som Medeltidsveckan. Som Wisbymaskeraden.
Jag väljer att hoppas och tro att det bara är en fördom. Om det vore sant vore det tämligen sorgligt. För utan alla inflyttade gotlänningar skulle Gotland tyna i social och kulturell torka.
Inte för att infödda gotlänningar inte är sociala och kulturella - utan för att mixen, mötet mellan infödda och inflyttade, ger en energiskapande friktion, en kreativitet och en unikt skön miljö. Det är den miljön, den mixen, som är Gotland. Inte de infödda eller de inflyttade var för sig - utan mixen!
Och utan den hade jag inte bott kvar på ön.
Tanken svindlar. Försök föreställa dig ett Gotland befolkat av enbart en massa självgoda, hetlevrade och tjurskalliga Jack Sparrows. Arrgh! Nej, ön behöver också sköna sjöjungfrur, slampiga sjörövardrottningar, läbbiga landkrabbor, galna gastar, deppiga dönickar, hemska häxor, flygande holländare och en och annan kaxig liten snorunge.
Därför är det är väl en himla tur att gänget bakom Wisbymaskeraden orkar och vill köra igen nästa år. För det gör de. För att de också älskar och behöver mixen. Och Gotland.
Ett magiskt Gotland.
Så... tredje gången gillt 2012? Då med annat tema.
****
Bäst just nu:
Svar på tal. Vad gör Mannen när tjurskalle-Åsa envisas med att den där taggiga frukten i hotellets buffé inte heter rambutan? Hämtar kocken. Stilpoäng!
Raggsockor. Knähöga, tofsprydda och nedkörda i ett par rediga Tretorn eller Graninge. Höst!
Hälsingefrämnes. Mamma och syster hälsar på i en vecka. Kärlek!