Jag har märkt att jag väldigt ofta blir vag i mina svar kring varför vi flaskmatar vår bebis. Ibland nästan lite ursäktande.
Det beror förstås på att mitt val att inte amma beror på många olika saker.
Diabetesen var en orsak. Jag skulle troligtvis behöva fortsätta med insulin om jag hade ammat. Jag hatar insulin i sprutform.
Att bebisen tillmatades med ersättning från att han föddes var en annan. Han intresserade sig inte. Blev mysigt mätt och tillfredsställd var tredje timme av snipan från början. Visst hade det gått om jag velat, vilket för mig vidare till nästa anledning:
Jag vill inte amma. Jag hör ofta mig själv liksom nämna i ”förbifarten” att jag helammade den äldsta och satt fjättrad vid en elektrisk pump i nästan två månader med den andra innan hon blev flaskbarn fullt ut. Liksom för att täcka upp. BARA SÅ NI VET liksom så HAR jag faktiskt ammat. Det är inte så att jag är fullt ut värdelös alltså.
Grejen är att det hade jag ju inte varit om jag inte hade ammat de andra heller. Jag hade inte vart värdelös utan mina övriga anledningar heller.
För vad jag gör med min kropp och hur jag väljer att föda upp mina barn ska folk högaktningsfullt skita i.
Men just det! När det kommer till kvinnokroppen är det ju nödvändigt med pekpinnar och rekommendationer och till och med lagstiftning i vissa fall för att vi ska kunna klara oss. Vi vet ju inte själva vårt bästa. Vi är ju bara kvinnor.
Därför har vi rekommendationer som talar om för oss hur vi bör föda upp våra barn. Rekommendationer om hur vi ska föda UT våra barn finns också. Det finns lagar kring hur män får och inte får använda våra kroppar och om vi råkar bli gravida fast vi inte vill det så måste det till en särskild lag som ska skydda vår egen rätt att välja att föda barnet eller ej. Vi behöver alltså skyddas på den punkten, för det är ju ingen självklarhet där där om att vi ska få välja själva.
Vad gäller kvinnokroppen är det verkligen total kommunism som gäller. Alla ska vara lika. Alla ska göra lika. Att vi är olika spelar ingen roll. För vi är ju alla kvinnor.
Den dagen det kommer rekommendationer kring vad män bör och inte bör använda sina kroppsöppningar till ska jag jubla högt.
Vad gäller amning så vet jag förstås att det gör väldigt ont på mig. Jag vet att jag är en person som har oerhört låg smärttröskel. Jag fittföder inte mina barn av den anledningen och jag utsätter mig inte för månader av tuttplåga när det finns så fina alternativ.
Alla dessa alternativ använder jag mig av för att jag ska må bra och få vara lycklig. Uppsprucken vagina och in- och utvänd ändtarm gör inte mig lycklig. Det gör mig tvärtom djupt olycklig. Därför väljer jag kejsarsnitt. Såriga och blodiga bröstvårtor samt smärtor upprepade gånger varje dag, månader i sträck, gör mig inte heller lycklig. Det gör mig olycklig. Därför ammar jag inte.
När jag är lycklig och inte i smärta blir jag en bättre mamma (även om jag INTE hade blivit en bättre mamma hade jag ändå kunnat välja som jag gör eftersom folk högaktningsfullt ska skita i vilka val jag gör och vilken bakgrund dessa val har). Och jag tror inte på att göra livet krångligt. Jag tror inte på att man ska göra saker som man inte vill, någonsin, särskilt inte när ens egen kropp är inblandad.
Tror inte på att utsätta sig för smärta när man faktiskt inte behöver.
Framför allt så tror jag inte på att moderskap ska bygga på uppoffringar. Att ju mer man offrar sig desto bättre mamma är man. En bra mamma är man när man älskar barnen och behandlar dem med respekt och det gör jag.
Huruvida jag är en bra mamma eller inte ska ni ändå förresten skita i.