Mutor i hönsens fullmäktige?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Snart kan man göra kajpsoppa!
(mejl från Lars Lundström).
Dessutom har jag lämnat in min samling av båtmotorer (tre stycken) för vårgenomgång, grillpremiären är avklarad (gammal grillkol, dålig värme, fick steka färdigt inomhus), motorcykeln startklar, första varpaträningen (suck!) och Konstnären badar varje morgon (jag är fortfarande förkyld).
I min personliga almanacka betyder det VÅR.
Vid hönsens senaste fullmäktigesammanträde blev tuppen Pekkas förslag om införande av parkeringsautomater i trädgården nedröstat med siffrorna 4 (hönorna) - 1 (Pekka).
Pekka anklagar nu mig för att ha mutat hönorna att rösta emot hans förslag. Han har retat upp sig på min, anser han, slarviga okynnesparkering av skottkärra, gräsklippare, cyklar, bil, grill och diverse andra tillfälliga parkeringsobjekt.
- En skamfläck och ett hinder för det rörliga friluftslivet! förklarade han i ett exalterat anförande i fullmäktige.
Vad gäller mutanklagelserna har han dock inga som helst bevis, men han säger sig veta att jag i smyg stuckit till hönorna diverse godbitar i form av pannkaka och färskt bröd, medan han själv fått nöja sig med vanligt hönsfoder.
Men som sagt, inga bevis och därför heller inga parkeringsautomater.
Fick nyligen ett helt vanligt brev. Handskrivet och poststämplat i Stockholm, vilket egentligen inte betyder någonting eftersom all post från Gotland först skickas till Stockholm, stämplas där och sedan tillbaka till Gotland igen. Vansinne! Så brevet kan alltså ha en gotländsk avsändare, vilket nog också är det troligaste.
I kuvertet låg en liten handskriven lapp med följande text:
Varför går du inte sträckan Burgsvik - Dödsriket?
Undertecknat med Tomas.
Hur ska jag tolka det?
Just nu känns i alla fall Dödsriket ganska avlägset. Mitt inre immunförsvar verkar gå segrande ur den snart fyra veckor långa striden mot förkylningsbacillerna. En liten envis fientlig grupp nere i halsen bjuder fortfarande envist motstånd i form av diverse hostattacker, men den här veckan kommer de säkert också att kapitulera.
Och när jag ändå är inne på ämnet sjukdomar.
Jag har nu fått ett fint namn på mitt mitt förlorade luktsinne. Anosmi heter det. Det är grekiska och betyder utan lukt. Det är en ganska vanlig åkomma som kan vara både tillfällig och permanent. Jag befarar att min är av den permanenta sorten eftersom det snart är tjugo år sedan jag kunde känna doften av min nytjärade eka. Anosmi är också ofta en tidig symptom vid Parkinsons sjukdom, läser jag också.
"Uppiggad" av ovanstående går jag ut i trädgården och kastar stenvarpa.
Förlorar mot mig själv med 12-4, 12-3. Det måste vara anosmins fel.
Vilken är närmaste vägen till Dödsriket? Till vänster eller höger i Buttlekorset?
Nej, det är ingenting att skoja om, i synnerhet inte en sådan underbart vacker dag som den här söndagen. Strålande solsken och riktigt varmt på läsidorna. Och så allvarligt får jag inte ta denna misslyckade första varpaträning.
Men Buttle har länge varit en socken jag haft respekt för. De som någorlunda regelbundet läser den här krönikan vet att jag upplevt underliga saker där. Enligt en person i gotländsk grupp, vars uppgift är att förbereda någonting stort som ska inträffa på Gotland, riktigt vad och när vet de inte själva, så lär jag i ett tidigare liv blivit hängd någonstans i Buttleskogen. I boken jag nu håller på att skriver händer det därför "saker" där.
Det är kanske Buttle som Tomas syftar på när han föreslår en vandring till Dödsriket?
Mattpiskeuppropet är nu avslutat.
Det började med att min yngsta dotter i Stockholm slog larm om att det inte längre finns mattpiskare av rotting att köpa. Hon hade besökt ett antal affärer i huvudstaden och inte hittat en enda.
Men visst finns det fortfarande mattpiskare, även om man aldrig hör någon använda dem. Ljudet Dunk, dunk, dunk! har försvunnit från gårdarna. Jag har fått ett antal mejl om var de finns att köpa och ett antal erbjudanden om att få piskare till skänks om jag kommer och hämtar.
I veckan ringde min exhustru i Vällingby och berättade att det en morgon på handtaget till hennes dörr hängde en mattpiskare med bifogad lapp med texten Till Bisons dotter med hälsning från Göran Åkerman. Känd varpakastare och prylbodsägare i Burs. Hur han luskat reda på min exhustrus adress är en gåta. Och när jag i lördags höll föredrag i Slite fick jag en mattpiskare istället för blommor!
Så nu behöver vi inga fler, tusen tack alla!
Eller är det kanske min stundande födelsedag (71) som den där Tomas syftar på?