Det pratas så mycket skit om det där med kvinnlig vänskap. ”Tjejer kan inte leka tre”, ”tjejer bara skvallrar och pratar skit om varandra” och så klassikern ”visst kunde killarna vara elaka, men det var alltid tjejerna som var värst”. Jag fattar inte den grejen, för jag har aldrig varit med om den.
Så klart har jag råkat ut för många elaka tjejer och kvinnor i mina dagar. Ungen som sparkade mig på smalbenet vid dagmamman en gång, hon var tjej. Men den andra ungen hos dagmamman som mobbade mig genom hela mellanstadiet, han var kille. Tjejen som kände att det var nödvändigt att berätta för mig att hon såklart hade vunnit luciaomröstningen om hon hade varit där, eftersom alla killarna skulle rösta på henne eftersom hon var snyggast på skolan (ja hon sa faktiskt så!) var väl inte helrolig att ha att göra med. Men killarna som kände att det var nödvändigt att högljutt recensera mitt utseende samma dag var ändå värre.
I går fick jag ett varmt mejl från en kvinna som tyckte det var coolt att jag fortsatt skriva trots all elakhet som jag också får utstå (det var värre i början). Hon syftar kanske på att det i 90 fall av 100 låter ganska surt och på gränsen till elakt i kommentarerna under min krönika på webben. Kanske har hon läst min tråd på Flashback. Kanske följde hon den långa långa debatten om mig på Avpixlat.se.
Det är ju inte kvinnor som har skrivit de där grejerna.
Däremot har kvinnliga krönikaläsare skickat tulpanbuketter till mig på min födelsedag och gratulerat mig på min bröllopsdag. Handskrivna brev. Presenter i brevlådan. Milslånga mejl, fyllda av uppmuntran och fina ord. Kvinnor har följt mig sedan jag skrev min första rad på Lunarstorm för cirka tio år sedan. Kvinnor har ringt och kvinnor har försvarat mig.
Kvinnor trycker gilla på varje rad jag skriver och varje foto jag skickar in på Facebook.
Jag har aldrig fått en elak kommentar angående mitt utseende från en kvinna. Jag har hört många kvinnor klanka ner på sina egna utseenden, men aldrig någonsin fått mitt utseende kommenterat på ett negativt sätt av en kvinna. De gånger jag själv gått runt med utseendeångest (mest i tonåren) är det kvinnor som har pratat med mig, peppat mig och fått mig att känna mig fin igen.
När jag varit nere och deppad har kvinnor erbjudit mig sina axlar att gråta mot.
Då min pappa gick bort tidigt i livet var det morsan som tog mig genom tonåren och fick ut mig igen på andra sidan, starkt uppbackad av mostrarna.
Som yngre hade jag många nära killkompisar, men de försvann en efter en i takt med att de fick fasta flickvänner, tyvärr. Kvar har tjejkompisarna stått. Die mauer.
Jag tänker att det kan vara en av världens största myter, den där om att kvinnor inte kan hålla sams, inte leka tre och bara trycker ner varandra. Jag är ju själv formad av kvinnors kraft och kärlek. Hålls upp av den. Tar mig vidare av den.
Precis som män i allmänhet, antar jag. Män är ju i allmänhet ganska bra på att stötta, peppa och föra fram varandra.
En sak har jag dock lagt märke till och detta kan ni kontrollera själva om ni vill. Välj valfri offentlig skribent, gärna krönikör eller ledarskribent på valfri tidning. Kolla kommentarerna efteråt. Räkna de positiva kommentarerna efteråt. Räkna de positiva kommentarerna och inse att manliga skribenter i regel har en ganska blandad hejarkör där både män och kvinnor uttrycker sig i positiva termer. Kolla sedan in kommentarerna efter valfri kvinnas text.
Gör det och skrota sedan dina gamla fördomar om kvinnors vänskap och kvinnors beteende mot varandra. Det är bara myter.