Några flyttlådor finns kvar att få undan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jo, det gjorde vi, jag, hon jag bor med och barnen.
Jag skrev om det i spalten i början av året: oron över det stora steget, känslan av att vara ett ufo när lånen skulle skrivas under. Jag skrev om alla saker man samlat på sig och om tummen som faktiskt inte längre sitter precis mitt i handen efter veckor av målning och läggning av golv.
Så hur blev det då, till slut?
Jag går förbi vår gamla bostad i Visby ibland. Vi bor fortfarande i Visby, inte så långt ifrån det förra och jag har hittills aldrig tagit fel väg.
Men jag går förbi ibland där vi bodde, där vi trivdes så bra, och känner just ingenting inför det.
Det hänger andras gardiner i fönstren nu och jag ser andras saker i den lilla trädgården. Vi hade det bra där, men det var då.
Det är en annan tid nu och det huset är inte vårt hem längre utan bara "hej, gamla lägenheten" som Lilltjejen brukar säga.
Vi hittar fortfarande inte våra saker. Det går nästan inte en dag utan att vi leter efter nånting.
Senast var det locken till våra termosar. Mest har vi sökt barnens vårjackor som tycks uppslukade av något helvetesgap, men senast var det inte våra termosar alltså utan locken till dem.
Hur kan man inte packa ner termosar och dess lock tillsammans?
Men annars har vi det alldeles utmärkt. Några flyttlådor kvar att få undan, älskvärda tulpaner har jublat i rabatten i vår och vi har lite större ytor än förr, en källardel som ser ut som en källardel ska: skrillor, väskor, målarpytsar och pilsner i en hygglig röra. För första gången i mitt liv bor jag med en diskmaskin.
På inflyttningsfesten fick vi en jätteburk varmkorv, en tidning som heter "Traktor", trädgårdshandskar, vin, boken "80 romaner för dig som har bråttom", en korg brasved och en LP med Di Sma.
Vet inte vem det säger mest om, oss eller de som var där.
Det var ett steg i livet. Ett steg från det gamla till det nya, från det invanda till det friska som nu också blivit vardag. Vad händer med oss fram i tiden, är det här bara ännu en anhalt? Är det här vi ska bli gamla tillsammans?
Den vi köpte av hade bott här i trettio år, här hade deras barn vuxit upp en gång. Om trettio år är jag...nej, så långt vill jag inte räkna, inte nu.
Men här är vi nu, vårt lilla gäng. Tjejen i ett rosa rum, killen i ett grönt, här ska förmodligen också de växa upp.
Vi har tagit över husets stafettpinne och för den framåt i tiden.