När jag åker fast vill jag att Kojak kommer
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan, som del två dessa träningsaftnar, hade klubben hela badhuset för sig självt. Och det var ju jädra lyxigt.
Men klockan kvart i nio, före alla andra, gick jag ur bassängen, bytte om och cyklade i väg genom vintern. Oftast hade jag istappar i mitt tonårslånga hår när jag kom hem. Bråttom, bråttom.
För klockan 21 började "Kojak".
Just den tv-serien definierar de där viktiga åren av mitt liv i mitten av det murriga 70-talet. 45-minutersprogrammen om Theo Kojak, kriminalkommissarien vid Manhattan South Detective Squad gick under flera säsonger, men jag minns det som att jag gick i nian, var olyckligt kär i Ursula, och hade lämnat The Sweet för Genesis.
Den lite sträva soffan i tv-rummet på övervåningen, twist-godiset i skålen, ibland grillchips (en 100-gramspåse kostade 4:75, brukade köpa dem i kyrkkiosken), champis, håret som torkade medan sirenerna tjöt längs New Yorks gator.
Sedan en tid ser jag ett par "Kojak"-avsnitt i veckan.
Har inhandlat en dvd-samling med 22 avsnitt och är inne på andra varvet och har därmed återknutet bekantskapen med Theo Kojak och hans medarbetare, Stavros, Crocker, Saperstien och chefen McNeil, du kanske minns dem?
Visst satt du där också under träpanelen, du som har åldern inne? Eller satt du där senare vid "Spanarna på Hill Street", fascinerad av den stora och farliga världen där ute?
När jag ser "Kojak" är jag tillbaka i den där sträva soffan, fast den sedan länge är skänkt till något som hette Auktionskammaren. Sitter där med vita tubsockor, uppvikta Lee och en marinblå v-ringad UCLA-collegetröja.
Skolveckan är slut, jag slipper vandringarna i Withalaskolans ekande korridorer för några dagar (å andra sidan måste jag vänta lika länge på att få en skymt av Ursula över skåpen) och mina plastade religionsböcker ligger kvar i väskan.
Jag har aldrig varit i New York men Kojak låter mig gunga längs gatorna i hans slubbiga Cheva.
Och de andra fredagsdeckarna, "Cannon", "Columbo", "Baretta" och allt vad de hette, fångade mig aldrig på samma sätt som Kojak med sina godisklubbor, sina cigariller, sin flint och sitt stenhårda sätt.
När jag till slut gör den där stöten jag planerar och när jag åker fast sen vill jag att det ska vara Kojak kommer, stirrar föraktfullt på mig och väser cyniskt:
- Who loves you, baby?
Det vore nåt, det.
* * *
Synd bara att det inte är möjligt. Skådespelaren Telly Savalas avled 1994, 72 år gammal.
Och vad det blev Ursula, det vet jag inte.