När jag kom hit var ingen längre gammal
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var med andra ord inte "Another one bites the dust" som pumpade ur högtalarna eller pilsner direkt ur burken.
Men det var trevligt ändå; en hyrd festlokal intill farleden ut mot Stockholms skärgård där det gick att vinka till resenärerna på finlandsfärjor i rött och vitt. Det var sol som slösade men bistert när den gick ner, det var välkomstdrink i trädgården och sen späckad ytterfilé och skrynklig potatis som anlänt med en liten budbil.
Det var mycket skratt och kramar och musik från latinamerikanska gitarrer, det var många av festföremålets gamla goda vänner som samlats ännu en gång, många som med åren fått allt svårare att röra sig.
Det var en dag i livet då livet färdades vidare framåt mot 71 och det var paj med jordgubbar till kaffet.
"Vad gammal du ser ut, pappa" sa hon jag bor med till sin far som också var med på bjudningen.
Och så skrattade hon. Och han. Skrattade tillsammans. Kanske såg hon honom i ett nytt ljus, jag vet inte.
En gång, förr, var 46-åriga gubbar för mig inget annat än väldigt gamla gubbar. Det var då "Another one bites the dust" med Queen var ny, 80-talet var nytt och det mesta av allting som var mitt var framtid.
Nu är jag själv där. En gång tiden kommer jag kanske själv att fira mycket och jämnt intill en farled, men nu har jag snart hunnit ikapp 47 och inte finns det några gamla gubbar här, inte.
Där finns bara "vi". Vi som fortfarande både är 14 och 23, vi som vet var vi kommer ifrån och aldrig behöver reflektera över det.
"Du är inte gammal" sa Lilltjejen, "Är man gammal måste man ha blivit död" och det är ju en referens att hålla sig till.
Jag ser alltid äldre ut på de där jävla bilderna jag får se av mig själv ibland, betydligt äldre än de bilder jag ser i min inre spegel.
Och så är det väl. Fotografierna ljuger i förhållande till de minnen jag bär.
Mitt hår är där ännu korpsvart som när "Another ons bites the dust" låg på listorna. Inga rynkor i spegeln, ingen trötthet i blick.
När vi som växte upp tillsammans, vi som kommer från samma år av historien, är tillsammans finns det ingen tid. Ingen är gammal, ingen är ung, vi är i alla åldrar samtidigt; tidlösa.
Jag tänker att det var säkert så de tänkte, de på festen vars medelålder jag sänkte. Alla de gamla som var där. Att de var tidlösa, att de var "vi".
Kanhända tänkte de också: han där i blå kavaj och det gråa håret, vad ung han ser ut.
* * *
Det var en dag, en kväll då många människor möttes som känner varandra och som känt varandra alltid.