Klockan 04.15 blir jag väckt. Nu börjar mitt pass. Han som jag är gift med tog det tidiga nattpasset och jag tar det tidiga morgonpasset. Det passar mig bra. Tre timmars sammanhängande sömn räcker för att jag ska vara pigg när jag blir väckt. Jag kan till och med klara mig en hel dag på bara tre timmars sömn om det skulle vara så. Ännu är jag ung och vital, tänker jag hurtfriskt medan jag trixar ihop pulver och lagom varmt vatten medan den lille skriker i den annars så fridfulla decembernatten.
Sen ligger jag där och matar honom och tänker på kött. Ja man kan verkligen undra vad det är som gör att jag kommer att tänka på kött klockan 4 på morgonen. Kanske är jag hungrig. Men jag tänker på kött, eller likdelar, som jag brukade kalla det tidigare i livet när jag ägnade 10 år åt att undvika just dessa i min kosthållning. Nu äter jag kött igen, men är oerhört kräsen. Griskött funkar inte alls. Inte köttbitar överhuvudtaget. Men nötfärs (helst från min egen, ekologiska och kravmärkta gård) med jättemycket kryddor så att inte köttsmaken kommer fram, en död kyckling som tidigare levt under hyfsade förhållanden och lax kan jag äta.
Hyfsade förhållanden förresten.. Man kan undra vika djur som egentligen lever under hyfsade förhållanden. I veckan rapporterades om att jättemånga kyckli ngar dött av syrebrist på väg till slakteriet då bonden packat alltför många av dem i lastbilen. Ramaskri uppstod, trots att samma kycklingar ändå skulle gasas ihjäl några timmar senare. Jag har väldigt svårt för det där med en "värdig död" som många köttätare pratar så varmt om. Ett argument för att inte äta/köpa kött från andra länder är till exempel att man där inte alltid använder sig av bedövning vid slakt och visst är de där bilderna man har sett på blödande, levande djur jättehemska. Men ärligt talat är det inte så himla kul att se något djur bli dödat tycker jag, hur "schyst" det än sker. Jägarna förresten, hur mycket bedövning använder de sig av? Vad händer om första skottet inte dödar direkt? Jag får ta och läsa på.
En svensk grisbonde startade sidan "Mitt liv som svensk gris" på Facebook i veckan. Det gjordes som en reaktion på Djurrättsalliansens årliga kampanjer kring jul om grisarnas förhållanden. Det är bara tio år sedan jag själv var ute kring jul och tapetserade stan med bilder på döda grisar med uppmaningen att ta det lugnt med julskinkan, kommer jag på. Kanske är det därför just griskött bara inte funkar för mig.
På "Mitt liv som svensk gris" sida på Facebook har bonden lagt upp en bild på en av sina egna suggor, i en minimal box med sina åtta smågrisar. Bredvid den har bonden lagt en bild från ett "utländskt" grishus där suggan ligger fastspänd i en egen box med bara spenarna tillgängliga för smågrisarna. Som en mjölkmaskin ligger hon, inte tillåten till närkontakt med sina ungar. Bonden menar att det, bland annat, är därför vi ska köpa svenskt griskött, för här får grismamman i alla fall vara nära sina ungar. Jag tänker att det är precis som när folk säger till oss feminister att vi inte ska gnälla så mycket utan istället tänka på hur kvinnorna i Pakistan har det. Det har det ju värre, menar man. Och av någon anledning ska vi därför vara nöjda. Mmm.. Det argumentet tycker jag är fruktansvärt dåligt. Och jag tycker det är samma sak med grisarna. Och korna. Och kycklingarna. Och fiskarna.
Det kan alltid bli bättre. Hur bra lagar och djurskydd vi än har i Sverige så kan det alltid bli bättre. Och alla borde tänka på att dra ner på köttkonsumtionen. Så är det bara.