När kungen svinade ner i Mora
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I perfekt väder för en Allhelgonahelg, disigt och vindstilla, gör jag och min yngsta dotter den sedvanliga "gravrundan".
Västerhejde kyrkogård hos min mamma, hennes man och min lillasyster, som har en gravsten med "korrekturfel". Vidare till Södra kyrkogården där min första hustru och hennes föräldrar är begravda. Och allra sist, i mörkret på Öja kyrkogård, letar vi rätt på tre vänners gravar. Janne stenhuggaren, Rolf-Inge som vinkade när han körde förbi vårt hus och en kvart senare hittades död i sin trädgård och Karl-Erik som skulle lära mig segla tvåmänning, men vi hann bara med en kort segling i motvind innan han blev sjuk och dog.
Vi tänder ljus och jag säger till min dotter att här kommer jag också en dag att ligga begravd och hoppas på ljuständning.
På det svarar hon ingenting.
Jag blir alltid behagligt melankolisk den här dagen. Så långt tillbaka jag kan minnas har Allhelgona varit en viktig helg, näst efter julen den bästa av alla.
Självklart tänker jag numera allt oftare på min egen död. Den skrämmer mig inte, jag är snarare nyfiken på hur det kommer att bli. Helt svart och maskföda, eller det där "andra", som vi är uppvuxna med, som vi bygger så dyrbara tempel för och som orsakar så många krig och mänskligt lidande? Under bråkdelen av en sekund kommer jag kanske att få veta vad det är som gäller.
Så självklart är jag nyfiken.
Det blev ingen sik innan fiskeförbudet den första november. Synd för gravad sik på julbordet är minst en dimension godare än gravad lax.
Men jag fick etthundratio strömmingar, drygt tre kilo, på meterdjupt vatten alldeles nära stranden. Så nu vankas istället krydd-, lök- och ättiksinlagd strömming.
Så varför klaga?
En fråga på helagotland.se i veckan: Är det rätt att skriva om kungens privatliv?
Anledningen till frågan var naturligtvis boken "Den motvillige monarken" som, om så bara hälften av det som skrivs är sant, avslöjar vår kung med byxorna neddragna till fotknölarna.
Gotlänningarnas svar på frågan är överraskande. Över femtio procent svarade: Låt honom vara i fred!
Om vår skattefinansierade kung regelbundet festar på olika tvivelaktiga klubbar tillsammans med kompisar, kriminella och lättklädda damer, då har han inte rätt att få "vara i fred". En sådan person ska inte vara kung, hoppas han abdikerar!
I boken påstås också att kungens tvivelaktiga uteliv varit känt sedan länge, men pressen "håller kungen om ryggen" och har därför tigit. Aftonbladets politiska krönikör Lena Mellin protesterar och skriver att kungen behandlas ungefär som Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller andra offentliga personer.
Det är inte sant. Inte ens i antirojalistiska Aftonbladet har man historiskt vågat "avslöja" kungligheterna.
I mitten av 1960-talet bevakade jag Vasaloppet för Aftonbladet. När jag och fotografen checkade in på Mora hotell fick vi veta att vårt dubbelrum inte var klart, men vi kunde ställa in bagaget där så länge.
När vi kom upp till rummet möttes vi av en hord av städerskor och en obeskrivlig röra. Rummet såg ut som om det blivit bombat.
När en av städerskorna fick veta att vi kom från Aftonbladet drog hon in oss i rummet.
- Då vill jag att ni skriver om hur vår kronprins och hans anhang beter sig! sa hon på klingande dalmål.
Vår dåvarande kronprins Carl Gustaf och hans vänner hade festat om ordentligt, förstört och svinat ner. Städerskan pekade på toalettstolen, som var fylld av krossat glas ända upp till sittringen och hon hade ingenting emot att ställa upp på bild när hon stod och plockade upp glasskärvorna.
Artikeln blev aldrig publicerad.
- Den platsade inte, förklarade redaktionschefen.
Vi gör en lång promenad, dottern och jag, längs kusten söder ut. Vi har med oss ett litet grillgaller, korvar, varm choklad och en plastpåse att plocka slånbär i.
Det är ett bra slånbärsår och nu när bladen fallit av buskarna går det snabbt att plocka. På näst intill nolltid har vi plockat drygt fem liter. Saft, likör eller gelé, jag vet ännu inte vad det blir.
I den smygande skymningen dricker vi vår choklad och grillar våra korvar. Dotterns korvar är vegetariska och jag frågar henne vilken korv som är godast, den vegetariska eller den med kött.
- Kött! svarar hon.
För att vara riktigt säker på det här med fiskeförbudet på sik, klickar jag in mig på Länsstyrelsens hemsida.
Jodå, förbudet gäller från 1 november. Men: Efter 15 december är det fritt fram igen! Nio dagar kvar till julbordet och en gravning blir ju klar på några dagar.
Livet leker!
Och vår stackars ungtupp som ännu inte fått något nytt hem!