Just nu snurrar en oändlig frågeställning i mitt huvud. Grunden till denna oändliga frågeställning är musikalen "Allt eller inget" som gjorde sin sista föreställning i torsdagskväll. Jag hade glädjen att få närvara vid onsdagens föreställning och ja, det var jag som tjoade ganska högljutt och satt bredvid den havande kvinnan som grinade sig igenom i princip hela föreställningen. (tårar av djupaste feministiska rördhet).
Snabb genomgång: Allt eller inget är en musikal (baserad på en film) som handlar om sex män som blivit arbetslösa och bestämmer sig för att göra en strippshow för att tjäna snabba och som de tror, enkla pengar. Det hela visar sig dock vara svårare än väntat då det handlar om sex högst ordinära män som inte har varken perfekta kroppar eller rytmen i blodet.
För mig blev den häftigaste behållningen av föreställningen det om självförtroendet. Det som händer när män och kvinnor byter plats och männen blir objekt för kvinnorna. Osäkerheten och rädslan som de tvingas möta.
Vad härligt det var att se. Igenkänningen var oändlig. Det är också här den oändliga frågeställningen tar vid. För trots att föreställningen var både viktig och känslosam var det ju svårt att komma ifrån att objektifiera och sexualisera de sex manliga skådespelarna som gjorde huvudrollerna.
De spelade rollerna som sex vanliga män som strippade och samtidigt som de skådespelade så var det ju faktiskt just precis vad de var i verkligheten. Sex vanliga män som strippade.
När jag efter föreställningen kom på mig själv med att högljutt recensera varje skådespelares strippinsats och åma mig om deras sexighet nåddes jag så av den oändliga frågeställningen: vad det är som gör det okej att kvinnor högljutt går igång på ett gäng killar som klär av sig kläderna medan det skulle bli ett jäkla liv om män gjorde detsamma om det gällde kvinnor. När attraktion och åtrå egentligen bara är högst naturliga känslor.
Mitt svar: som människa går man igång på andra människor. Vissa går igång på män, andra på kvinnor. Kvinnans kropp har det senaste århundradet överexponerats så till den milda grad att det inte längre handlar om attraktion. Kvinnans kropp står för mycket, men mest av allt har den blivit bara ett objekt.
Ett objekt för männens behag. I samma takt som kvinnors kroppar överexponeras så misshandlas, våldtas och trakasseras så många kvinnor varje dag, just bara därför att de har kvinnokroppar. Kvinnokroppen har blivit så otroligt laddad.
Laddad av så mycket skit. Det är fruktansvärt tråkigt att det blivit så och just detta leder till den där orättvisan. Män riskerar att tas för mansgrisar, sexister och sexuella förbrytare om de öppet visar att de njuter av nakna kvinnokroppar. (förlåt den extremt heterosexuella synvinkeln)
Manskroppen däremot. Manskroppen är orörd mark. Inte laddad med något särskilt alls. Ännu. Den exponeras i tid och otid den också men inte på långa långa vägar så mycket som kvinnokroppen. Man blir ännu förvånad när en manlig kropp exponeras i det offentliga rummet.
Särskilt när den gör det på ett uppenbart sexigt vis. När det blandas med humor, värme, skratt och allvar som i "Allt eller inget", ja. Då blir det perfekt. Och visst är det orättvist.
Det är orättvist för alla. Att manskroppen ännu är så njutbar som den är, medan kvinnokroppen är så full av värderingar och negativa känslor.
Tack alla inblandade för den underbara föreställningen.